Det var länge sen jag skrev nåt här. Det beror på att jag, sedan jag börjat sommarjobba, är konstant trött och gnällig. Always bitchin’ and moanin’. Jag börjar vara redigt trött på mig själv som jag är nu! Men vad ska man göra när man inte har ork nog att göra sådant som man mår bra av, sådant som ger en stimulans och inspiration?
Jag tycker att jag borde få skippa alla långa år i arbetslivet, och hoppa direkt till pensionärslivet.
Jag kom på att jag har glömt att berätta om min joggingpremiär - min första frivilliga joggingtur någonsin! Det är stort. Fick hjälp i butiken med att hitta ett par (dyra!) skor som kändes sköna, och på midsommarafton tog jag mina första joggande steg. Det gick bättre än förväntat, faktiskt. Jag tror att mitt cyklande gett mig lite kondition i alla fall. Jag hade med mig min iPod och sprang varannan låt och gick varannan, och det kändes som ett bra sätt att börja. Ska göra en bra spellista på iPoden med låtar som är lagom långa och peppiga, tänkte jag.
Nu när jag jobbar orkar jag inte lyfta ett finger om kvällarna, men i helgen ska jag försöka ta mig ut en sväng - och vet ni vad, jag ser verkligen fram emot det! Jag håller på att förvandlas till en hurtbulle 
Tänk om man skulle ta och skriva lite i bloggen kanske…
Öööh. Hmm.
Eller så går jag och lägger mig. Jag har börjat sommarjobba nu, och är helt slut i skallen av att stiga upp tidigt och jobba hela dagen. Jag bjuder på en kort uppdatering, och skriver mer någon annan (piggare) dag.
Läser: typ fem böcker samtidigt. Inte att rekommendera. Idag kom A förbi och lånade ut en bok till mig, så snart läser jag typ sex böcker (dock inte typ sexböcker).
Lyssnar på: SR världen, P1-dokumentärer.
Vill lyssna på: Teresa Andersson, Lhasas nya skiva, fågelkvitter, vindens susande, vågskvalp.
Gör: cyklar till och från jobbet. Jobbar. Är trött. Lägger patiens på datorn.
Underbara public service, underbara P1, underbara dokumentärredaktionen. Två kvällar i rad har jag lyssnat på dokumentärer och lagt patiens på datorn innan jag gått och lagt mig. Ikväll var det ett synnerligen gripande program som höll mig sällskap på kvällskvisten: 10 år - ett helt liv av Aziza Dhaouadi.
Erik föddes på femtiotalet, som ett av fyra syskon. Sina första tio år isolerades han i ett rum i källaren, avskuren från resten av sin familj. Han var ett barn som inte fanns, men blev en vuxen man som söker svar på frågan: Varför just jag? Det här är hans berättelse. En dokumentär om att trots allt vilja försonas.
Rekommenderas starkt. En väldigt gripande historia, och jag är djupt imponerad av Eriks förmåga att inte låta hatet styra och hans strävan efter att förlåta och förstå. Det ger en onekligen perspektiv på sitt eget liv. Denna dokumentär, och många andra, kan du lyssna på via Sveriges Radios hemsida, www.sr.se. Klicka dig fram till dokumentärredaktionen.
Imorgon ska jag lyssna på Samtal vid sjön, tror jag - och sen ska jag glatt betala tv- och radiolicensräkningen som ligger på mitt skrivbord. Tack, public service!
Inte för att jag uppmuntrar hat i någon form, men detta fick mig att skratta:
“Man behöver inte vara feminist för att hata män”.
Nåja. Jag tror inte på att hata folk, och absolut inte kollektivt. Tror inte att hat leder annat än till elände. Själv jobbar jag på min relation till män. Frågan är om de jobbar på sin relation till mig. Jag kan bli så förbannad på många män, så trött och förbannad att det knappt skulle rymmas på bloggen om jag försökte skriva om det. I grund och botten handlar det om att det verkar vara så jävla svårt för många män att betrakta kvinnor som fullvärdiga människor. Jisses.
Att många män inte ser eller väljer att inte se att vi lever i ett samhälle som ger män fördelar beror nog dels på att de inte vill se det, eftersom det gynnar dem att det är så, och dels att man inte ser förtrycket om det inte drabbar en. Sen är ju bilden förstås mer komplex än så (t.ex. intersektionalitet och allt det där). Jag är säkert blind för mycket eftersom jag är vit och svensk. Jag undrar om man måste ha någon egen erfarenhet av förtryck för att få upp ögonen för orättvisorna omkring oss, eller om det är ett val man gör (medvetet eller omedvetet)? Jag är som sagt vit och svensk, men kvinna och (mestadels) flata, så jag tror ändå att mina ögon är ganska öppna.
Jag ska nog gå och lägga mig nu, annars skriver jag en oändligt lång, trött och förbittrad tirad om patriarkatet. Och jag orkar liksom inte.
Idag ska jag gå på Västerbottensmuséet och se utställningen Självklart! 100 år med Västerbottens läns hemslöjdsförening. Hoppas att jag får lite inspiration. Det tror jag faktiskt - jag är en sucker for slöjd. Hoppas också att det visas lite mer textilslöjd än vad som syns på hemsidan: där visas bara träslöjd. Stackars textilen går samma öde till mötes som kvinnorna som (traditionellt sett) har ägnat sig åt den. Tänk slöjd och du ser en redig karl som täljer, eller?
Ja, jag är lite bitter idag. Tror det beror på att jag ska gå och rösta. Har svårt att känna att det gör någon egentlig skillnad, men rösta ska jag. Det är min plikt som vettig människa att rösta! Inga miffon i EU-parlamentet, som Annika Lantz säger. Jag drar mitt strå till stacken, och hoppas att min röst kan förhindra att ett miffo får makt. Att jag sen undrar hur demokratiskt EU är i praktiken är en annan sak.
Jag har insett att jag behöver uppdatera min självbild. Mina föreställningar om hur jag är funtad har inte hängt med i utvecklingen: jag har till exempel en bild av mig själv som blyg, men jag tror inte att det stämmer längre. Jag kan vara osäker i vissa sociala situationer, men jag är generellt sett inte särskilt blyg. Eller är det kanske så att jag fortfarande har samma beteende men har en mer nyanserad bild av vilka situationer som framkallar det beteendet?
Tänkte därför att ni som känner mig kan skriva några ord om hur ni uppfattar mig. Låter det knasigt? (Ja, lite, men det gör inget.) Skicka ett mail om du vill (för det kan ju vara jobbigt att skriva nåt som inte är helt smickrande i en bloggkommentar*) med några ord som du tycker beskriver mig. Om inte annat kan det vara bra att veta vad jag ska skriva om mig själv i framtida arbetsansökningar “Jag är sociaaal, stresstååålig, och gillar utmaaaningar!”
Nu ska jag se på resten av fotbollsmatchen. Jag tror de rödvita vinner.
*kom på att detta lät som att jag förväntade mig en massa negativa beskrivningar och inget annat. Så är det inte. Jag menar bara att jag inte vill ha smicker, utan ärlighet.
Hittade ännu en rolig tvål-idé via craftzine. Finns på http://spyedesign.com/soap.html
Jag har tagit ledigt i helgen, och det känns så skönt! Jisses vad trist det är att jobba vareviga helg…det blir inte mycket till socialt liv då, kan jag säga. Eftersom jag ska få tillbaks ganska mycket på skatten så har jag råd att jobba lite mindre denna månad. Hurra!
Min vän E är här och hälsar på, och imorgon ska vi gå på Babylon och vara allmänt dekadenta. Både jag och E har massor av pensionärspoäng så vi behöver nog lite ungdomligt sus och dus som motvikt. Nu har brännbollsyran satt klorna i Ålidhem, men riktigt så ungdomlig eller dekadent känner jag inte att jag vill vara. Nä, jag lägger mig nog i sängen med mitt korsord en stund, och sen är det hög tid att sova. Klockan är ju faktiskt mycket!
För några år sedan gick jag en kurs som heter textila uttryck. Där fick vi prova på olika textila tekniker - stickning, virkning, sömnad, tygtryck m.m. - men kursens huvudfokus låg på den kreativa processen, alltså vägen från en utgångspunkt till en färdig produkt. Utgångspunkten behöver inte vara en idé, det kan lika gärna vara ett ord, ett material, en bild, en känsla, ja nästan vad som helst. Man närmar sig utgångspunkten med nyfikenhet och utan förutbestämda tankar om vad resultatet ska bli. Med detta utforskande arbetssätt kan man jobba sig fram till inspirationen, snarare än att vänta på att den ska dyka upp: man associerar kring temat, skissar, experimenterar med material, form och färg, och rätt var det är så dyker något upp som får den där kreativa nerven att reagera. Efter ett tag har man en mer specifik bild av vad man vill göra, och kan börja fokusera mer på utformningen av själva produkterna/alstren.
När jag gick kursen tyckte jag att det var svårt att skapa på det viset. Jag ställde alldeles för höga krav på mig själv och kunde inte släppa loss och verkligen närma mig uppgiften med ett öppet sinne. Med tiden har dock mycket av det jag lärde mig sjunkit in, och den största lärdomen är just att man kan jobba sig fram till inspirationen.
Nu känner jag mig redo att kasta mig in i allt det där igen, och se varthän det leder. Ibland är det väldigt stimulerande för kreativiteten att ha fasta ramar, någon slags begränsning som gör att man inte svävar iväg för långt. Man måste göra något av det man har. “Make it work” som de brukar säga i Project Runway I nuläget vet jag inte mer än att min utgångspunkt är böcker. Varje torsdag när jag går med min bokvagn nere i magasinet på UB ser jag något som ger mig det där pirret.
Det ska bli spännande att prova att jobba helt fritt, för mitt eget höga nöjes skull. Att jag inte måste prestera något till ett visst datum kanske gör att det är lättare att släppa på prestationskraven och istället hitta lekfullheten. Dessutom har jag växt och är mycket mer tillåtande mot mig själv nu. Jag funderar dock på att gå textila uttryck B, som går på halvfart med start till hösten. Sommarens skapande blir i så fall en upptakt inför kursen.
