kulturkoftan

Jag är så glad att min fina vän Linda ska komma hit snart! Fina fina fina. Jisses vad jag saknar henne. Hon flyttade innan sommaren, till en stad som ligger på tok för långt söderut (sett ur mitt perspektiv).

Pratade dessutom med en annan underbar vän som också har flyttat söderut, och herregud vad jag älskar mina vänner.  När jag pratar med dem känner jag mig som mig själv; jag kan liksom se mina konturer mycket tydligare samtidigt som jag inte behöver slå vakt om mina gränser. Förstår du vad jag menar, kära läsare? Det är som att komma hem.

Jag brukar tänka på mina vänner när jag har en dålig dag - om jag känner mig socialt inkompetent, trist, dum, eller allmänt fel - och påminna mig själv om hur mycket av ens jag som skapas i mötet med andra människor. Får man plats att stråla så kan man det.

En plan börjar ta form; kulturen ska vara min flytväst i höst. Jag vill se i princip ALLA föreställningar som visas under hösten. I övrigt är det uppsats och jobb som dominerar min nuvarande och kommande tillvaro. Ett mörker av måsten. Jag är motsträvig.

Utomhus börjar hösten göra sitt intåg, och jag tycker det är så skönt med lite kyla i luften igen. (Ehm, just idag är det dock varmt och soligt). Rönnbären lyser röda i träden, sommargrönskans dominans börjar utmanas av gula och bruna nyanser, och jag får användning för mina halvvantar/fingervantar och de lite tjockare sjalarna när jag är ute sent om kvällarna eller under cykelfärder till jobbet tidiga mornar. Mysigt. Syjuntan har kommit igång igen, i alla fall kärntruppen i syjuntan: the hard core knitters.

Jag känner mycket saknad efter fina vänner som lämnat stan, men hösten gör att den känslan blir lite mer uthärdlig. Saknad passar liksom ihop med hösten: melankoli, yllekoftor, te, tända ljus, mörka kvällar, att kura ihop under en filt med en bra bok…eller att kura ihop nära nån man tycker om. Vi får se hur det blir med det sistnämnda, men jag har ju alltid Siri

Ser: min nya tjusarlock kringla sig ner över pannan. Är inte helt glad över denna utveckling - jag är van vid att hålla håret kort, och nu börjar det plötsligt ta sig friheter.

Lyssnar på: gamla blandband. Ah, the memories…

Läser: om melankoli. Väldigt intressant!

Vad gör du nuförtiden?

Så här ser jag ut när jag tar av mig turbanen. Har låtit håret växa under sommaren, dels av lathet och dels som en symbolisk handling. Istället för att raka av mig håret när jag känner ett behov av förändring så vill jag lära mig att ha tålamod, att låta saker ta tid. Typ. (Jag är förkyld och sliten nu så jag har lite svårt att uttrycka mig, men ni fattar.) När jag var på Urkult fick jag faktiskt flera komplimanger för mitt hår (och även för min hud, det var ännu en oväntad komplimang) vilket förvånade mig lite. Men det är klart, det vildvuxna håret har en viss charm. Och det var ju Urkult…jag var inte ensam om att ha vildvuxet hår, direkt.

Apropå Urkult så är jag så jävla glad att jag bestämde mig för att åka i år igen. Fasen vad roligt det var! Synd bara att jag inte orkar lika mycket som jag skulle vilja. När jag kom hem blev jag förstås sjuk också…Men det var det värt. Jag försökte att följa min egen känsla, och inte stressa mellan konserter utan istället göra precis det jag kände för. Träffade en massa fina vänner, badade, dansade, pratade…åh åh åh, om livet alltid vore så! Jag behövde verkligen Urkult efter många långa veckor på konsum.

Jag fattar verkligen inte hur det är tänkt att man ska orka jobba heltid. Det är helt galet.

Det är lätt att glömma bort att vara tacksam. Att uppskatta att man är livs levande! Nu när jag har varit trött och sliten av att jobba har jag dragits ner i negativitetsträsket igen, men jag har även fått små glädjeil då och då, när jag har haft sinnesnärvaro nog att ta in min omgivning och verkligen uppleva livet som det är just nu. 

Det är så lätt för en grubblare som jag att fokusera på det som saknas, det som är komplicerat eller det som är tungt. Ibland behöver man gå in i de där jobbiga känslorna och låta dem ta plats - det är viktigt - men jag har märkt att jag ofta gör det av gammal vana. Ibland är det bra att påminna sig själv om att svårmodet kanske bara beror på trötthet.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Om jag trodde på gudar skulle jag knäfalla inför dem och tacka dem för den ynnest det är att få leva och ha hälsan. Men istället säger jag TACK till er, ni som jag vet är verkliga: alla fina människor i mitt liv, ni som får mig att må bra och får mig att bli en bättre människa.

Jag har legat däckad i feber i två dagar, och har inte orkat göra något annat än att lyssna på P1 och virka lite emellanåt. Tänkte därför passa på att tipsa om några bra P1-program.

Allvarligt talat. Bäst är utan tvekan programmen med Kristina Lugn, på andra plats kommer Bob Hansson, och sämst var Marcus Birro (lyssna inte på hans program, lyssna en gång till på Kristina Lugn istället). Såg på hemsidan att Elsie Johansson har gjort ett program också - det ska sändas fredag 17/7 kl. 14.30.  

Olle och gud.  Jag må vara ateist, men jag är mycket intresserad av livets stora och små frågor. Ett avsnitt avhandlar t.ex. lögner, ett annat har tema jantelagen.

Heliga familjen har jag inte lyssnat på ännu, men det verkar vara en intressant serie.

Dokumentärer jag rekommenderar: 

Som en h**a av Maria Sveland.

Ett annat liv av Susanne Björkman.

Älskarinnor av Fanny Danielsson.

Svarta Carina av Gertrud Larsson

Inte här i vår lilla stad av Daniel Persson

Mohammed tur och retur av Sara Moein

samt förstås 10 år - ett helt liv som jag har tipsat om förut.

Så ladda din MP3-spelare med massor av poddradioprogram och ge dig ut i sommaren! Jag ska nog spendera en dag till hemma i soffan innan jag är frisk nog att njuta av vädret.

Är det ett ålderstecken att jag börjat lyssna på musik från mitten av 90-talet och blir lite gråtmild på kuppen? Undrar om man någonsin kommer att kunna knyta an till musik på samma sätt som man gjorde i tonåren…det är sällan jag får den där wow-känslan numera. Eller, jag kan få en wow-känsla, men den har en lite annan karaktär än den hade förut.

Å andra sidan finns det tusen skäl att tacka gudarna för att man inte är tonåring längre.

Det var länge sen jag skrev nåt här. Det beror på att jag, sedan jag börjat sommarjobba, är konstant trött och gnällig. Always bitchin’ and moanin’. Jag börjar vara redigt trött på mig själv som jag är nu! Men vad ska man göra när man inte har ork nog att göra sådant som man mår bra av, sådant som ger en stimulans och inspiration?

Jag tycker att jag borde få skippa alla långa år i arbetslivet, och hoppa direkt till pensionärslivet.

Jag kom på att jag har glömt att berätta om min joggingpremiär - min första frivilliga joggingtur någonsin! Det är stort. Fick hjälp i butiken med att hitta ett par (dyra!) skor som kändes sköna, och på midsommarafton tog jag mina första joggande steg. Det gick bättre än förväntat, faktiskt. Jag tror att mitt cyklande gett mig lite kondition i alla fall. Jag hade med mig min iPod och sprang varannan låt och gick varannan, och det kändes som ett bra sätt att börja. Ska göra en bra spellista på iPoden med låtar som är lagom långa och peppiga, tänkte jag.

Nu när jag jobbar orkar jag inte lyfta ett finger om kvällarna, men i helgen ska jag försöka ta mig ut en sväng - och vet ni vad, jag ser verkligen fram emot det! Jag håller på att förvandlas till en hurtbulle