kulturkoftan

Det är lätt att glömma bort att vara tacksam. Att uppskatta att man är livs levande! Nu när jag har varit trött och sliten av att jobba har jag dragits ner i negativitetsträsket igen, men jag har även fått små glädjeil då och då, när jag har haft sinnesnärvaro nog att ta in min omgivning och verkligen uppleva livet som det är just nu. 

Det är så lätt för en grubblare som jag att fokusera på det som saknas, det som är komplicerat eller det som är tungt. Ibland behöver man gå in i de där jobbiga känslorna och låta dem ta plats - det är viktigt - men jag har märkt att jag ofta gör det av gammal vana. Ibland är det bra att påminna sig själv om att svårmodet kanske bara beror på trötthet.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Om jag trodde på gudar skulle jag knäfalla inför dem och tacka dem för den ynnest det är att få leva och ha hälsan. Men istället säger jag TACK till er, ni som jag vet är verkliga: alla fina människor i mitt liv, ni som får mig att må bra och får mig att bli en bättre människa.

Jag har insett att jag behöver uppdatera min självbild. Mina föreställningar om hur jag är funtad har inte hängt med i utvecklingen: jag har till exempel en bild av mig själv som blyg, men jag tror inte att det stämmer längre. Jag kan vara osäker i vissa sociala situationer, men jag är generellt sett inte särskilt blyg. Eller är det kanske så att jag  fortfarande har samma beteende men har en mer nyanserad bild av vilka situationer som framkallar det beteendet?

Tänkte därför att ni som känner mig kan skriva några ord om hur ni uppfattar mig. Låter det knasigt? (Ja, lite, men det gör inget.) Skicka ett mail om du vill (för det kan ju vara jobbigt att skriva nåt som inte är helt smickrande i en bloggkommentar*) med några ord som du tycker beskriver mig. Om inte annat kan det vara bra att veta vad jag ska skriva om mig själv i framtida arbetsansökningar “Jag är sociaaal, stresstååålig, och gillar utmaaaningar!”

Nu ska jag se på resten av fotbollsmatchen. Jag tror de rödvita vinner.

*kom på att detta lät som att jag förväntade mig en massa negativa beskrivningar och inget annat. Så är det inte. Jag menar bara att jag inte vill ha smicker, utan ärlighet.

“laying in bed tonight I was thinking
and listening to all the dogs
and the sirens and the shots
and how the careful man tries to dodge the bullets
while a happy man takes a walk
and maybe it is time to live”

P.S. you rock my world - Eels

Jag är bl.a. rädd för följade:

-getingar, bin, allehanda flygfän som jag tror är getingar.

-att någon ska trampa på mina knän och krossa mina knäskålar.

-att få en kniv i ögat. Blir rädd när andra gestikulerar det minsta med en kniv i handen.

-att bli avslöjad som en bluff. (Det är dock ofta oklart för mig på vilket sätt jag skulle vara en bluff)

-att bli sviken eller lurad.

-att vakna upp när jag är 40/50/60 osv. och inse att jag har förslösat mitt liv.

-att någon/jag ska råka sätta sig/mig på min katt.

-sjukdomar.

-självbedrägeri. Att jag ska inse att jag är en bluff? Åter igen, det är oklart på vilket sätt jag skulle vara en bluff.

-mörkret, ibland.

-att något hemskt ska hända de jag älskar.

-spindlar.

-höga höjder.

-att vara dålig på saker.

Tror på intet sätt att det är ovanliga rädslor. Kanske är t.ex. den om knäskålarna inte en rädsla som var och varannan människa har, men överlag har jag nog vanligt förekommande rädslor. Ofta gäller rädsla sådant som man inte kan påverka, som att jag/nån jag älskar ska drabbas av nåt hemskt, eller att andra människor ska ta avstånd från en. Som sagt är rädslan i sig nästan alltid det värsta - man är inte bättre förberedd på att någon trampar på ens knäskålar bara för att man har varit rädd för det i flera år. Man får försöka acceptera att det är farligt att leva, och se till att leva ändå. Men cykelhjälmen kommer jag att fortsätta använda

Vad är du rädd för?

Jag har varit så himla glad och upprymd i några dagar nu. Har haft långa samtal om livet med en kompis, och det känns som att jag verkligen är öppen för förändring nu. Till och med musik berör mig mer än vanligt - det går rakt in. Idag är jag lite mindre glad, troligtvis eftersom jag blivit rosslig i halsen och är lite allmänt hängig. Jag vill verkligen inte bli sjuk igen! Jag har ju knappt hunnit bli frisk.

En av de nya insikterna har jag skrivit om tidigare: om att jag kan välja lycka. Positivt tänkande. Förresten är det lite lustigt hur sådana “sanningar” alltid låter så banala, och hur häftigt det är när man faktiskt fattar vad de betyder. Ibland måste man höra samma budskap i många olika former innan man upptäcker ett sätt att beskriva det som man kan ta till sig. Anyway, jag har fattat att den där inre rösten som säger “det finns inget som garanterar att allt kommer att bli bra”  visserligen har rätt - jag tror inte att det finns någon gud som tar hand om mig, att allt har en mening eller att allt ska bli bra bara för att jag är så viktig och speciell - men den är inte hela sanningen. En annan del av sanningen är att det är mycket mer rationellt att lyssna på rösten som säger “allt kommer att bli bra”, för då blir chanserna mycket större att allt faktiskt ordnar sig! Eftersom jag inte tror på någon högre makt så är det ju ännu viktigare att jag själv tar ansvar för mitt välbefinnande genom att välja hopp istället för att misströsta. Vi skapar själva mening i våra liv, och det är ju en fantastisk chans! Jag har redan både den negativa och den positiva rösten inom mig, och det gäller bara att välja vilken jag vill ge plats. Jag menar inte att man ska vara orealistisk eller naiv och hela tiden tänka att allt ska bli underbart.

Jag har varit en sån som inte vill bli besviken och som därför förbereder sig på det värsta, men nu har jag fattat att jag genom att släppa rädslan och våga ha hopp är bättre rustad att hantera besvikelse när saker och ting går fel. Det är så viktigt att inte vara rädd! Är man inte lika rädd så är det lättare att vara ärlig och se klart på situationer. Det är sällan så farligt som man befarar. Nu menar jag inte att jag har hittat en universallösning som funkar i alla lägen och som garanterar ett lyckligt liv, men jag har fattat att detta är en liten del av livet som jag faktiskt kan påverka.

Ärlighet, öppenhet, positivt tänkande. Att ta sig själv på allvar. Tjoho!

Lyssnar på: Feist, Iron & wine, diverse afrikansk folkmusik.

Läser: PopCo - Scarlett Thomas (kvällslektyr) och Bang - jag älskar dig (toalettlektyr)

Ser: myrorna i köket…usch och fy!

Tänker: hela tiden! Och det är så spännande!

Känner: vår i luften.

Jag tar några djupa andetag. Det är konstigt att man i det närmaste glömmer bort att andas ibland, och att lite extra syre kan göra en sån skillnad. Jag försöker komma ihåg att känna efter i hela min kropp åtminstone någon gång per dag, att flytta mitt fokus till att omfatta hela mig och inte bara finnas i mitt huvud och mina händer.

Det bästa med dagen hittills har varit att jag återupptäckt SRs webbradio, framför allt SR världen som sänder världsmusik dygnet runt. Underbart! Åter igen, tack public service. Webbradions placering på dagens topplista är dock hotad. Ikväll ska jag se en fin vän spela sin musik, och jag gissar att det kommer att bli fantastiskt.

Sökes: stabilt och trivsamt liv i gott sällskap, gärna på landet.

Finnes: känslomässigt kaos, tråkigt jobb, restuppgifter och sömnsvårigheter.

Svara till “misströstande misantrop”

Nu har jag köpt ett bord också. Och en kanna/karaff. Oj då. Kanske måste fundera lite mer på mitt konsumtionsmönster, trots att det “bara” är loppisgrejer. Jag anar verkligen ett köp-dig-lite-gladare-beteende. Men de var ju så fina! Och…är det så illa att loppis-shoppa? Kanske inte, så länge jag inte försummar att ta itu med de verkliga problemen också. Jag köper inte grejer like there’s no tomorrow, utan snarare för att fylla min framtid och mitt hem med saker som jag gillar. Och jag jobbar även på den immateriella delen av min framtid, jag lovar. Men ibland behöver man snuttefiltar i form av bord eller ryamattor. Eller? Eller? Vad tror ni?