kulturkoftan

Jag är så glad att min fina vän Linda ska komma hit snart! Fina fina fina. Jisses vad jag saknar henne. Hon flyttade innan sommaren, till en stad som ligger på tok för långt söderut (sett ur mitt perspektiv).

Pratade dessutom med en annan underbar vän som också har flyttat söderut, och herregud vad jag älskar mina vänner.  När jag pratar med dem känner jag mig som mig själv; jag kan liksom se mina konturer mycket tydligare samtidigt som jag inte behöver slå vakt om mina gränser. Förstår du vad jag menar, kära läsare? Det är som att komma hem.

Jag brukar tänka på mina vänner när jag har en dålig dag - om jag känner mig socialt inkompetent, trist, dum, eller allmänt fel - och påminna mig själv om hur mycket av ens jag som skapas i mötet med andra människor. Får man plats att stråla så kan man det.

Hej! Jag har inte dött, jag har bara haft annat för mig: skola, syjunta och besök av en kompis från Sk-byn. Solen har tittat fram under veckan och jag börjar få vårlängtan! Dels en längtan efter att våren ska komma på allvar, och dels en slags allmän längtan som jag ofta får på vårkanten. En lust att resa, röra på sig, längtan efter förändring av något slag…man skakar liksom av sig dammet som lagt sig på kropp och själ efter den mörka trötta vintern. Jag har börjat tänka på sommaren och vad jag vill göra (förutom att jobba som jag ju måste för att försörja mig) och vi har bestämt att vi ska åka till Polen i augusti. Yey! Warszawa närmare bestämt. E var ju där med skolan för nån vecka sedan, och träffade trevliga människor som vi ska få bo hos. Hurra för couch-surfing :) Det var billigt att resa dit och billigt att äta och leva där, så vi ska nog ha råd. Det blir väl ett stopp i Stockholm också på vägen. Man måste ju ha något att se fram emot!