kulturkoftan

Så här ser jag ut när jag tar av mig turbanen. Har låtit håret växa under sommaren, dels av lathet och dels som en symbolisk handling. Istället för att raka av mig håret när jag känner ett behov av förändring så vill jag lära mig att ha tålamod, att låta saker ta tid. Typ. (Jag är förkyld och sliten nu så jag har lite svårt att uttrycka mig, men ni fattar.) När jag var på Urkult fick jag faktiskt flera komplimanger för mitt hår (och även för min hud, det var ännu en oväntad komplimang) vilket förvånade mig lite. Men det är klart, det vildvuxna håret har en viss charm. Och det var ju Urkult…jag var inte ensam om att ha vildvuxet hår, direkt.

Apropå Urkult så är jag så jävla glad att jag bestämde mig för att åka i år igen. Fasen vad roligt det var! Synd bara att jag inte orkar lika mycket som jag skulle vilja. När jag kom hem blev jag förstås sjuk också…Men det var det värt. Jag försökte att följa min egen känsla, och inte stressa mellan konserter utan istället göra precis det jag kände för. Träffade en massa fina vänner, badade, dansade, pratade…åh åh åh, om livet alltid vore så! Jag behövde verkligen Urkult efter många långa veckor på konsum.

Jag fattar verkligen inte hur det är tänkt att man ska orka jobba heltid. Det är helt galet.

Jag har tagit ledigt i helgen, och det känns så skönt! Jisses vad trist det är att jobba vareviga helg…det blir inte mycket till socialt liv då, kan jag säga. Eftersom jag ska få tillbaks ganska mycket på skatten så har jag råd att jobba lite mindre denna månad. Hurra!

Min vän E är här och hälsar på, och imorgon ska vi gå på Babylon och vara allmänt dekadenta. Både jag och E har massor av pensionärspoäng så vi behöver nog lite ungdomligt sus och dus som motvikt. Nu har brännbollsyran satt klorna i Ålidhem, men riktigt så ungdomlig eller dekadent känner jag inte att jag vill vara. Nä, jag lägger mig nog i sängen med mitt korsord en stund, och sen är det hög tid att sova. Klockan är ju faktiskt mycket!

Kulturkoftan dricker vatten! Höll på att lägga upp några bilder på mig när jag dricker rödtjut, men sen kom jag på att det kanske inte är så bra för karriären…vem vet vem som läser kulturkoftans blogg? Å andra sidan kanske det vore ett bra drag: jag är ju trots allt i kulturtantsbranschen. Nå. Jag tror jag skippar bilderna denna gång och tar nya, mer sofistikerade bilder i så fall. Tjusig linneklänning, nyhennat hår, träsmycken och dyrt vin i fina glas…ni fattar. Jag skulle få jobb direkt, utan att ens behöva färdigställa min släpande uppsats. Visserligen är ju min alkoholkonsumtion måttlig (under genomsnittet för min åldersgrupp, garanterat) men det behöver ju inte de veta.

Grattis till min (numera före detta) klasskamrat A som har fått jobb i Umeå! Vad roligt.

Om ni undrar varför jag inte skriver så ofta så beror det på att jag jobbar och jobbar och jobbar…vilket kommer att kännas bra den 15:e när lönen kommer. Idag har jag iallafall varit ledig - yey! - sovit länge och hunnit med både ett biobesök och en fotbollsmatch (på tv alltså). Imorgon börjar jag kl. 7 och det känns mindre lockande.

Jag hade mot alla odds en mycket trevlig midsommarkväll i goda vänners lag iallafall. Vi åt mumsig vegansk mat (färskpotatis, tofufräs, tzay , råkost och sås, och snickerskakor, fruktsallad och banan med choklad till efterrätt) och såg Priscilla öknens drottning på dvd. Att jag skriver att det var mot alla odds beror på att jag var så djävulskt trött på fredagen efter att ha jobbat långa dagar och inte sovit särskilt mycket. Jag fattar verkligen inte varför folk måste gå och handla hela tiden. På midsommardagen öppnade vi kl. 12, och det stod säkert 20 personer och hängde på låset! “Måste…handla…nu…” Jeeesus…Men jag ska väl inte klaga, det är ju deras pengar som betalar min lön.

Nu ska jag googla lite efter lösningar till några korsordsfrågor, och sen lägga mig i sängen och korsorda lite mer. Sov gott!

Jag känner mig lite smått misantropisk efter dagens arbetspass. Önskar att jag jobbade med saker och inte människor - ja, att jag BARA jobbade med saker alltså. Jag säljer ju saker till människor nu, och - jag - är - så - less. Och det är sex veckor kvar av heltidsarbete.

Nu frågar jag er, kära läsare, hur man gör för att slippa denna nedbrytande känsla? Det är egentligen inte jobbet i sig som är problemet, utan att jag verkligen inte känner för att jobba. Jag måste försöka komma in i en bättre sinnesstämning och hitta en inställning till jobbet som gör de kommande veckorna lite mer uthärdliga. Om jag börjar skrika okvädesord till kunderna så tvivlar jag på att jag får jobba kvar, och jag är ganska sugen på att få pengar till hyran…Tips?

En roligare jobbrelaterad nyhet är att jag från och med i höst kommer att jobba på universitetsbiblioteket på torsdagkvällarna. Yey! Det ska bli roligt, trots att det finns människor där med

Det är tråkigt att jobba.

Ungdomar är jobbiga.

Minderåriga ungdomar som försöker köpa öl är jobbiga.

Barn är också ganska jobbiga när de ska väga sitt lösgodis hundra gånger innan de köper det.

Slutsats: nästan allt och alla är jobbiga när man måste jobba och verkligen VERLKLIGEN inte vill det.