kulturkoftan

För ett tag sen föll det sig så att jag befann mig på en buss med varken en bok eller min ipod till hands. Genast kände jag hur jag blev lite lätt stressad och irriterad - vad skulle jag göra nu då, utan något att roa mig med? Till saken hör att det var en lokalbuss, så min “vånda” skulle vara i högst en kvart. I sådana situationer blir det så tydligt hur jag hela tiden distraherar mig med musik och läsning, för annars hade jag väl inte blivit stressad av en kvart i mitt eget sällskap? Samma sak gäller på promenader. Jag har alltid gillat att promenera ensam, eftersom det ger mig en chans att låta tankarna vandra fritt, men numera lyssnar jag nästan alltid på poddradio eller musik under mina promenader. Till och med när jag går till affären eller till en vän som bor nära mig tar jag på mig mina hörlurar. Är man van vid dessa distraktioner blir det nästan obehagligt att bara ha sig själv och sina tankar att roa sig med.

Nästa vecka åker mina kollektivkamrater utomlands, och jag kommer att vara ensam hemma. Detta har jag sett fram emot, för bor man tre personer i en trea är man sällan ensam hemma någon längre stund. Samtidigt känner jag nu en viss oro, besläktad med den stress jag kände där på bussen i mitt ipodlösa tillstånd. Hur ska det gå? Ska jag umgås med mig själv i en dryg vecka? Vid närmare eftertanke förstår jag att det är just på grund av denna stress som jag verkligen behöver vara ensam, och hitta tillbaks till mig själv. Jag tror att ensamheten och stillheten ter sig mer skrämmande ju mer man försöker distrahera sig från den - för vad har man att frukta egentligen? Sig själv? Om det är någon relation jag borde vårda extra ömt så är det ju den med mig själv. Detta är förstås inget nytt, men det är värt att påminna sig själv om det lite då och då.

When you sit right down in the middle of yourself
You’re gonna wanna have a comfortable chair
So renovate your soul before you get too old
Cuz you’re gonna be housebound there

Ani Difranco, Back back back