kulturkoftan

Vi är många. Starka, vackra, vanliga och ovanliga.

Och jag måste tro på att kärleken ska besegra hatet.

Jag vill dela med mig av ett citat som jag upptäckte via den underbara bloggen Resurrection fern:

“I see myself growing out of the earth

and falling back into it like the leaves in autumn”

(Wendell Berry)

(Jag ber om ursäkt för att bilderna är så stora…men jag är int så bra på det här me teknik’n)

När man har en uppsats att skriva gör man plötsligt en hel massa annat istället. Till exempel har jag gjort en braig spellista på spotify. Den kan du lyssna på om du klickar HÄR.

Jag har bara gjort en (1) spellista innan denna, och den heter “energisk populärmusik”. Jag brukar lyssna på den när jag städar. Annars ids jag inte fippla med spellistor - det blir ändå aldrig lika bra som när man gjorde blandband - utan lyssnar bara på artisternas album. Det är enklast så.

Svårmod. Hur hanterar man det på ett bra sätt? Jag behöver lättsamt, enkelt och stimulerande umgänge, men det är svårt att få till eftersom jag själv är deppig och inte direkt bidrar till någon lättsam stämning.

Det är himla tråkigt och jobbigt att vara svårmodig. Jag tröttnar på mig själv när jag är så här, och inte ens ett glatt blogginlägg kan jag klämma ur mig. But what to do? Vänta ut det, kanske, och passa på att göra bort lite trista göromål nu när jag ändå inte har inspiration eller ork till att göra nåt kul.

Hepp.

Jag är så glad att min fina vän Linda ska komma hit snart! Fina fina fina. Jisses vad jag saknar henne. Hon flyttade innan sommaren, till en stad som ligger på tok för långt söderut (sett ur mitt perspektiv).

Pratade dessutom med en annan underbar vän som också har flyttat söderut, och herregud vad jag älskar mina vänner.  När jag pratar med dem känner jag mig som mig själv; jag kan liksom se mina konturer mycket tydligare samtidigt som jag inte behöver slå vakt om mina gränser. Förstår du vad jag menar, kära läsare? Det är som att komma hem.

Jag brukar tänka på mina vänner när jag har en dålig dag - om jag känner mig socialt inkompetent, trist, dum, eller allmänt fel - och påminna mig själv om hur mycket av ens jag som skapas i mötet med andra människor. Får man plats att stråla så kan man det.

En plan börjar ta form; kulturen ska vara min flytväst i höst. Jag vill se i princip ALLA föreställningar som visas under hösten. I övrigt är det uppsats och jobb som dominerar min nuvarande och kommande tillvaro. Ett mörker av måsten. Jag är motsträvig.

Utomhus börjar hösten göra sitt intåg, och jag tycker det är så skönt med lite kyla i luften igen. (Ehm, just idag är det dock varmt och soligt). Rönnbären lyser röda i träden, sommargrönskans dominans börjar utmanas av gula och bruna nyanser, och jag får användning för mina halvvantar/fingervantar och de lite tjockare sjalarna när jag är ute sent om kvällarna eller under cykelfärder till jobbet tidiga mornar. Mysigt. Syjuntan har kommit igång igen, i alla fall kärntruppen i syjuntan: the hard core knitters.

Jag känner mycket saknad efter fina vänner som lämnat stan, men hösten gör att den känslan blir lite mer uthärdlig. Saknad passar liksom ihop med hösten: melankoli, yllekoftor, te, tända ljus, mörka kvällar, att kura ihop under en filt med en bra bok…eller att kura ihop nära nån man tycker om. Vi får se hur det blir med det sistnämnda, men jag har ju alltid Siri

Ser: min nya tjusarlock kringla sig ner över pannan. Är inte helt glad över denna utveckling - jag är van vid att hålla håret kort, och nu börjar det plötsligt ta sig friheter.

Lyssnar på: gamla blandband. Ah, the memories…

Läser: om melankoli. Väldigt intressant!

Vad gör du nuförtiden?