kulturkoftan

Back to the roots. Eller, ja, inte riktigt så kort

Jävla helvetes skit. Fan fan faaan.

(Jag har haft retorikföreläsning idag, men ibland är de grova orden ändå de som bäst beskriver humöret/livet/situationen)

Här är ett iPodfodral som jag virkade för några månader sedan. Det blev bra, tycker jag, och jag funderar på att virka några till och sälja. Jag har nålbundit ganska mycket på sistone - handarbete är bra terapi - så lagom till jul borde jag ha en hel del hemmagjort till försäljning!

Nu har jag köpt ett bord också. Och en kanna/karaff. Oj då. Kanske måste fundera lite mer på mitt konsumtionsmönster, trots att det “bara” är loppisgrejer. Jag anar verkligen ett köp-dig-lite-gladare-beteende. Men de var ju så fina! Och…är det så illa att loppis-shoppa? Kanske inte, så länge jag inte försummar att ta itu med de verkliga problemen också. Jag köper inte grejer like there’s no tomorrow, utan snarare för att fylla min framtid och mitt hem med saker som jag gillar. Och jag jobbar även på den immateriella delen av min framtid, jag lovar. Men ibland behöver man snuttefiltar i form av bord eller ryamattor. Eller? Eller? Vad tror ni?

Det är den där snabba njutningen som jag vill komma ifrån. Att köpa nåt och vara glad - och sen efter ett tag märker man att man egentligen inte gillar prylen lika mycket som man gillade att köpa den. Jag vill bli mer kräsen! Köpa sånt jag (iallafall tror att jag) kommer att fortsätta gilla länge. Lägga pengarna på något som kanske är dyrare, men också mer värdefullt. En handgjord fantastisk kopp istället för tre halvdana koppar, typ.

Den senaste tiden, nu när jag inte har mått särskilt bra, har jag faktiskt shoppat loss en hel del. Men nästan bara på loppis. Det är som att en del av mig trots allt tror att man kan fylla de känslomässiga hålen med saker - och det har ju en viss effekt, även om det inte löser något. Jag har blivit glad av de saker jag köpt (de var fina och bra saker) men glädje är förstås en annan sak än lycka. Men kanske är lite glädje, om än kortvarig i sin natur, ändå något att värdesätta när allt annat känns skit. Tekoppen. Jag har iallafall tekoppen, och ett gott grönt te som värmer.

Idag har jag bokpratat på ett seminarium, och jag pratade bl.a. om en bok som heter Medan handen arbetar vidgas blicken. Det är en antologi om handarbete i många former, och vad handens arbete betyder. Något går förlorat när man bara köper och inte gör. Jag tänkte en hel del på det i Skattungbyn, hur tillfredsställande det är att arbeta med kroppen på olika sätt, och på hur olika det kan kännas att jobba beroende på vad man gör. Ok, att ta hand om veden (såga, klyva, stapla) var kanske inte det roligaste jag har gjort, men jag tror att om man kan vila i arbetet och göra det till en del av ens liv så upplever man det på ett helt annat sätt. Om man istället för att bara känna sig stressad över hur mycket som är kvar att göra, kan känna att det är meningsfullt eftersom det betyder att man kan hålla huset varmt i vinter, så har man kommit en bit på vägen. Det handlar nog mycket om att hitta rätt inställning till det man gör. Hitta viljan och lusten, men också att kunna acceptera det tråkiga. Ibland är det monotona arbetet bra, för det låter tanken vandra och blicken vidgas. (Nu låter jag lite pretentiös, men det får man vara ibland) Men det är lättare sagt än gjort. Jag får försöka hitta en skön inställning till sånt som är trååååkiiigt, som att tvätta, och jag lovar att jag ska rapportera om ev. framsteg!

Man ska inte underskatta tingens tröstande funktion. Man ska förstås inte heller överskatta den, men ibland kan något så enkelt som en vacker handgjord tekopp göra att livet känns lite lättare att leva. Även om jag faller till föga för mitt köp- och habegär lite oftare än jag skulle vilja, så försöker jag kanalisera lusten och köpa sånt som känns schysst. Mycket loppisgrejer alltså. I helgen köpte jag en underbar tekopp gjord av konsthandverkaren Katarina K i Piteå, och den har banne mig gjort mig en smula lyckligare mitt i allt elände. Jag lägger upp en bild på den någon annan dag. Även om det egentligen är mer resurssparande att helt enkelt använda de saker man har tills de går sönder, så skulle jag vilja rensa bort allt gammalt skrot som jag inte egenligen tycker om, och istället för att köpa sånt som jag verkligen fastnar för och sånt som håller i längden. Handgjort eller loppisfynd. Saker är förvisso bara saker, men om man har en god relation till tingen man omger sig med så tror jag att man blir lite gladare. Eller är det bara kapitalistisk indoktrinering som gör att jag blir glad av de vackra tingen? Kanske…men det känns iallafall bättre att köpa schyssta grejer än att bara köpa hejvilt. Det känns bra att stödja en konsthantverkare så att hon kan leva på sitt arbete, och att gå på loppis är som en skattjakt varje gång. Jag tror på det välgörande i handens arbete, och på kreativiteten, skönheten och skaparglädjen - och hoppas att jag inte bara är en materialist i förnekelse.

Det är inte bara årstiden som är ny, utan mycket annat - oväntat, ovälkommet men likväl ett faktum. Kanske är det svåraste med förändring att acceptera den? Att min vilja inte går ihop med det som är. Läser en bok som enligt baksidestexten handlar om “individens fria vilja, kärlek och den svåra konsten att hitta sin identitet.” Kanske hittar jag något som hjälper till i den? Nåja, om inte annat så är skönlitteraturen en bra distraktion när allt snurrar i ens huvud och det enda man kan kan tänka på är sin egen situation. Boken heter för övrigt Illusionisten och är skriven av John Fowles. Hittills har den bjudit på intressant och bra läsning, men ingen uppenbarelse om livet och allting. Men jag har 500 sidor kvar :)

Jag tar en liten bloggpaus. Det är tentavecka och mycket annat så no blogging for me. See ya’ll later!