kulturkoftan

Man ska inte underskatta tingens tröstande funktion. Man ska förstås inte heller överskatta den, men ibland kan något så enkelt som en vacker handgjord tekopp göra att livet känns lite lättare att leva. Även om jag faller till föga för mitt köp- och habegär lite oftare än jag skulle vilja, så försöker jag kanalisera lusten och köpa sånt som känns schysst. Mycket loppisgrejer alltså. I helgen köpte jag en underbar tekopp gjord av konsthandverkaren Katarina K i Piteå, och den har banne mig gjort mig en smula lyckligare mitt i allt elände. Jag lägger upp en bild på den någon annan dag. Även om det egentligen är mer resurssparande att helt enkelt använda de saker man har tills de går sönder, så skulle jag vilja rensa bort allt gammalt skrot som jag inte egenligen tycker om, och istället för att köpa sånt som jag verkligen fastnar för och sånt som håller i längden. Handgjort eller loppisfynd. Saker är förvisso bara saker, men om man har en god relation till tingen man omger sig med så tror jag att man blir lite gladare. Eller är det bara kapitalistisk indoktrinering som gör att jag blir glad av de vackra tingen? Kanske…men det känns iallafall bättre att köpa schyssta grejer än att bara köpa hejvilt. Det känns bra att stödja en konsthantverkare så att hon kan leva på sitt arbete, och att gå på loppis är som en skattjakt varje gång. Jag tror på det välgörande i handens arbete, och på kreativiteten, skönheten och skaparglädjen - och hoppas att jag inte bara är en materialist i förnekelse.

Jag är sjuk - fortfarande! Nu har jag varit sjuk sedan i måndags, men jag tror att jag är helt feberfri idag (äntligen!) men man vet ju aldrig vad som väntar framåt kvällen…Jag kan sammanfatta min förkylningsupplevelse så här:

Inte roligt!!! Tråkigt!!! Jobbigt!!! 

Nåja, jag har i alla fall fått tillbaka rösten nu så jag kan prata igen. Det är alltid något. Nu ska jag bara hosta mig igenom resten av förkylningen och snyta upp 200 näsdukar till, sen kanske jag är back to normal - or maybe I’ll never be the same again..?

Så här ser förresten vår nya soffa ut! Två gäster har sovit i den och de har försäkrat att den var skön även som säng. 

Det är tack och lov inte varje helg man måste ringa polisen. I lördags gick vi ut en sväng på klubb subjekt, men vi var ganska trötta och inte riktigt på humör, så vi for hem ganska tidigt. Allt var frid och fröjd när vi gick och lade oss strax innan två, men plötsligt började någon banka på fönsterrutan i köket. Ingen försynt knackning eller så, utan riktiga dunkningar så glaset skallrade. Jag blev skiträdd, och det blev inte bättre när de kom och bankade på sovrumsfönstret istället. E var lite mer handlingskraftig än jag (som låg kvar i sängen och hade hjärtklappning) och gick ut på balkongen och sade åt dem att lägga av, annars skulle hon ringa polisen. Men tror du att idioterna gjorde det? Nej, de började gorma “Kom igen då, kom igen då, ring polisen, kom igen då!” och fortsatte banka på fönstret. Sen skakade och slet de i hönsnätet som vi har satt upp på balkongen för att Siri inte ska smita, och drog loss det från ena sidan. Helt psycho. Polisen kom tack och lov efter några minuter (de är säkert på Ålidhem och håller koll på lördagsnätter) och efter ett tag blev det tyst. Vi pratade inte med polisen själva, eftersom vi var så uppskrämda och inte ville gå ut och möta de två kvinnor som verkade så galna, så jag vet inte vad som hände riktigt. Vi vet inte heller om de bor här och hade blivit utelåsta - men i vilket fall så gör man sig inte som de gjorde! Aldrig att jag skulle släppa in någon i trapphuset om de beter sig på det viset. De sa ju inte heller vad de ville, utan blev bara mer aggressiva. Jag tror inte jag somande förrän vid femtiden, även om de var borta kanske halv tre. Nu känns det inte så roligt att bo på bottenvåningen direkt…men jag försöker tänka att det i alla fall inte var något personligt och att de borde fatta att det var jävligt dumt gjort och inte leder någonvart. Och händer det igen så är det bara att ringa polisen direkt. Men jag blir så jävla förbannad att någon kan göra så där! Man ska kunna känna sig trygg i sitt hem, och just nu känns det inte så - men jag vägrar gå omkring och vara rädd här hemma. Förhoppningsvis var det en engångsföreteelse - en jävligt obehaglig engångsföreteelse.

…och jag önskar att jag kunde mer så att jag själv kunde anpassa temat efter mina önskemål.

Det här temat kanske är lite för sött? Fast fåglar är ju fina förstås, och bloggen är överskådlig.

Jag provar ett nytt tema på bloggen…how d’ya like it?

Min iPod var visst inte trasig, bara lynnig. Nu har jag lärt mig “tvåhandsgreppet” som tuktar podden! 

Min iPod fungerar inte! Kanske blev den förbannad när jag ville använda den innan kl. 06.00 i morse, och bestämde sig för att vägra fungera. Jag har bara haft den i ungefär två veckor, och det känns suuuperjooobbiiigt att börja mecka med att få den lagad eller ersatt…Nåja, jag ska ta itu med det i morgon när jag är piggare. Jag vaknade som sagt innan sex imorse och har jobbat hela dagen.

Det var dock lite intressant (men inte lika angenämt) att åka till och från jobbet utan vare sig musik eller radioprogram som sällskap. Det var skittråkigt. Jag blev rastlös, uttråkad, och visste inte vad jag skulle sysselsätta mig med. Jag går normalt inte ens till sophuset utan att ta med min podd. Och nu…cold turkey. Nja, inte riktigt: som tur är fungerar min gamla MP3-manick om man sätter fast batteriluckan med ett gummiband.

Kanske hade det varit lättare att stå ut med frånvaron av musik/radio om jag inte hade befunnit mig mitt i en stad. Det är verkligen skitjobbigt att stå och vänta på bussen vid fyra på eftermiddagen när bilarna brusar förbi (det är det i och för sig även om man maskerar oväsendet med musik). Hade det varit lättare att vara nöjd och tillfreds med blott mina fotsteg, andetag och tankar som sällskap om jag istället befunnit mig på landet? Jag tror nog det - men det är lite läskigt hur stressad jag blir utan musik i mina öron…Jag borde gå några promenader med bara mig själv då och då.