Jag vill dela med mig av ett citat som jag upptäckte via den underbara bloggen Resurrection fern:
“I see myself growing out of the earth
and falling back into it like the leaves in autumn”
(Wendell Berry)
(Jag ber om ursäkt för att bilderna är så stora…men jag är int så bra på det här me teknik’n)
En plan börjar ta form; kulturen ska vara min flytväst i höst. Jag vill se i princip ALLA föreställningar som visas under hösten. I övrigt är det uppsats och jobb som dominerar min nuvarande och kommande tillvaro. Ett mörker av måsten. Jag är motsträvig.
Utomhus börjar hösten göra sitt intåg, och jag tycker det är så skönt med lite kyla i luften igen. (Ehm, just idag är det dock varmt och soligt). Rönnbären lyser röda i träden, sommargrönskans dominans börjar utmanas av gula och bruna nyanser, och jag får användning för mina halvvantar/fingervantar och de lite tjockare sjalarna när jag är ute sent om kvällarna eller under cykelfärder till jobbet tidiga mornar. Mysigt. Syjuntan har kommit igång igen, i alla fall kärntruppen i syjuntan: the hard core knitters.
Jag känner mycket saknad efter fina vänner som lämnat stan, men hösten gör att den känslan blir lite mer uthärdlig. Saknad passar liksom ihop med hösten: melankoli, yllekoftor, te, tända ljus, mörka kvällar, att kura ihop under en filt med en bra bok…eller att kura ihop nära nån man tycker om. Vi får se hur det blir med det sistnämnda, men jag har ju alltid Siri 
Ser: min nya tjusarlock kringla sig ner över pannan. Är inte helt glad över denna utveckling - jag är van vid att hålla håret kort, och nu börjar det plötsligt ta sig friheter.
Lyssnar på: gamla blandband. Ah, the memories…
Läser: om melankoli. Väldigt intressant!
Vad gör du nuförtiden?
Är det ett ålderstecken att jag börjat lyssna på musik från mitten av 90-talet och blir lite gråtmild på kuppen? Undrar om man någonsin kommer att kunna knyta an till musik på samma sätt som man gjorde i tonåren…det är sällan jag får den där wow-känslan numera. Eller, jag kan få en wow-känsla, men den har en lite annan karaktär än den hade förut.
Å andra sidan finns det tusen skäl att tacka gudarna för att man inte är tonåring längre.
Jag kom på att jag har glömt att berätta om min joggingpremiär - min första frivilliga joggingtur någonsin! Det är stort. Fick hjälp i butiken med att hitta ett par (dyra!) skor som kändes sköna, och på midsommarafton tog jag mina första joggande steg. Det gick bättre än förväntat, faktiskt. Jag tror att mitt cyklande gett mig lite kondition i alla fall. Jag hade med mig min iPod och sprang varannan låt och gick varannan, och det kändes som ett bra sätt att börja. Ska göra en bra spellista på iPoden med låtar som är lagom långa och peppiga, tänkte jag.
Nu när jag jobbar orkar jag inte lyfta ett finger om kvällarna, men i helgen ska jag försöka ta mig ut en sväng - och vet ni vad, jag ser verkligen fram emot det! Jag håller på att förvandlas till en hurtbulle
Underbara public service, underbara P1, underbara dokumentärredaktionen. Två kvällar i rad har jag lyssnat på dokumentärer och lagt patiens på datorn innan jag gått och lagt mig. Ikväll var det ett synnerligen gripande program som höll mig sällskap på kvällskvisten: 10 år - ett helt liv av Aziza Dhaouadi.
Erik föddes på femtiotalet, som ett av fyra syskon. Sina första tio år isolerades han i ett rum i källaren, avskuren från resten av sin familj. Han var ett barn som inte fanns, men blev en vuxen man som söker svar på frågan: Varför just jag? Det här är hans berättelse. En dokumentär om att trots allt vilja försonas.
Rekommenderas starkt. En väldigt gripande historia, och jag är djupt imponerad av Eriks förmåga att inte låta hatet styra och hans strävan efter att förlåta och förstå. Det ger en onekligen perspektiv på sitt eget liv. Denna dokumentär, och många andra, kan du lyssna på via Sveriges Radios hemsida, www.sr.se. Klicka dig fram till dokumentärredaktionen.
Imorgon ska jag lyssna på Samtal vid sjön, tror jag - och sen ska jag glatt betala tv- och radiolicensräkningen som ligger på mitt skrivbord. Tack, public service!
För några år sedan gick jag en kurs som heter textila uttryck. Där fick vi prova på olika textila tekniker - stickning, virkning, sömnad, tygtryck m.m. - men kursens huvudfokus låg på den kreativa processen, alltså vägen från en utgångspunkt till en färdig produkt. Utgångspunkten behöver inte vara en idé, det kan lika gärna vara ett ord, ett material, en bild, en känsla, ja nästan vad som helst. Man närmar sig utgångspunkten med nyfikenhet och utan förutbestämda tankar om vad resultatet ska bli. Med detta utforskande arbetssätt kan man jobba sig fram till inspirationen, snarare än att vänta på att den ska dyka upp: man associerar kring temat, skissar, experimenterar med material, form och färg, och rätt var det är så dyker något upp som får den där kreativa nerven att reagera. Efter ett tag har man en mer specifik bild av vad man vill göra, och kan börja fokusera mer på utformningen av själva produkterna/alstren.
När jag gick kursen tyckte jag att det var svårt att skapa på det viset. Jag ställde alldeles för höga krav på mig själv och kunde inte släppa loss och verkligen närma mig uppgiften med ett öppet sinne. Med tiden har dock mycket av det jag lärde mig sjunkit in, och den största lärdomen är just att man kan jobba sig fram till inspirationen.
Nu känner jag mig redo att kasta mig in i allt det där igen, och se varthän det leder. Ibland är det väldigt stimulerande för kreativiteten att ha fasta ramar, någon slags begränsning som gör att man inte svävar iväg för långt. Man måste göra något av det man har. “Make it work” som de brukar säga i Project Runway I nuläget vet jag inte mer än att min utgångspunkt är böcker. Varje torsdag när jag går med min bokvagn nere i magasinet på UB ser jag något som ger mig det där pirret.
Det ska bli spännande att prova att jobba helt fritt, för mitt eget höga nöjes skull. Att jag inte måste prestera något till ett visst datum kanske gör att det är lättare att släppa på prestationskraven och istället hitta lekfullheten. Dessutom har jag växt och är mycket mer tillåtande mot mig själv nu. Jag funderar dock på att gå textila uttryck B, som går på halvfart med start till hösten. Sommarens skapande blir i så fall en upptakt inför kursen.
Ja, inte är det sommar än! Men nog är det vår alltid, även om det kanske inte syns på denna bild. Jag och två vänner firade valborg genom att grilla vid Nydalasjön, och det var precis som jag ville ha det: eld, god grillad mat och lite symbolisk utrensning av sinnet.
Idag har jag inte demonstrerat, men dock beskådat lite av enad vänsters demonstration på torget. Sen gick jag och en kompis och fikade i ett par timmar Också precis vad jag behövde! Nu sitter jag hemma och försöker landa i mig själv. Jag har varit lite obalanserad i några dagar (men glad och lycklig) så jag tror jag behöver vara med mig själv och hitta lugnet.
Jag blev inringd till jobbet idag, så det blev ännu en tidig morgon. Gud vad jag längtar efter barmark så att man kan börja cykla igen. Jag blir så mycket piggare när jag cyklar till jobbet, både av den friska luften och för att jag kan sova till kl. 6 istället för att ta bussen då.
Har inte fått så mycket gjort idag, men jag hinner nog med att packa och fixa med allt imorn. Ikväll har vi haft syjunta hemma hos oss, och jag tror att det var precis det jag behövde. Sitta och prata med fina vänner, virka och dricka te. Ta det lugnt och tillåta mig själv att vara trött.
Nu ska jag sova! Imorgon ska jag upp kl. 8, och det är ju roligt att det för ovanlighetens skull kommer att kännas som en sovmorgon
