kulturkoftan

“laying in bed tonight I was thinking
and listening to all the dogs
and the sirens and the shots
and how the careful man tries to dodge the bullets
while a happy man takes a walk
and maybe it is time to live”

P.S. you rock my world - Eels

Jag är bl.a. rädd för följade:

-getingar, bin, allehanda flygfän som jag tror är getingar.

-att någon ska trampa på mina knän och krossa mina knäskålar.

-att få en kniv i ögat. Blir rädd när andra gestikulerar det minsta med en kniv i handen.

-att bli avslöjad som en bluff. (Det är dock ofta oklart för mig på vilket sätt jag skulle vara en bluff)

-att bli sviken eller lurad.

-att vakna upp när jag är 40/50/60 osv. och inse att jag har förslösat mitt liv.

-att någon/jag ska råka sätta sig/mig på min katt.

-sjukdomar.

-självbedrägeri. Att jag ska inse att jag är en bluff? Åter igen, det är oklart på vilket sätt jag skulle vara en bluff.

-mörkret, ibland.

-att något hemskt ska hända de jag älskar.

-spindlar.

-höga höjder.

-att vara dålig på saker.

Tror på intet sätt att det är ovanliga rädslor. Kanske är t.ex. den om knäskålarna inte en rädsla som var och varannan människa har, men överlag har jag nog vanligt förekommande rädslor. Ofta gäller rädsla sådant som man inte kan påverka, som att jag/nån jag älskar ska drabbas av nåt hemskt, eller att andra människor ska ta avstånd från en. Som sagt är rädslan i sig nästan alltid det värsta - man är inte bättre förberedd på att någon trampar på ens knäskålar bara för att man har varit rädd för det i flera år. Man får försöka acceptera att det är farligt att leva, och se till att leva ändå. Men cykelhjälmen kommer jag att fortsätta använda

Vad är du rädd för?

Jag har varit så himla glad och upprymd i några dagar nu. Har haft långa samtal om livet med en kompis, och det känns som att jag verkligen är öppen för förändring nu. Till och med musik berör mig mer än vanligt - det går rakt in. Idag är jag lite mindre glad, troligtvis eftersom jag blivit rosslig i halsen och är lite allmänt hängig. Jag vill verkligen inte bli sjuk igen! Jag har ju knappt hunnit bli frisk.

En av de nya insikterna har jag skrivit om tidigare: om att jag kan välja lycka. Positivt tänkande. Förresten är det lite lustigt hur sådana “sanningar” alltid låter så banala, och hur häftigt det är när man faktiskt fattar vad de betyder. Ibland måste man höra samma budskap i många olika former innan man upptäcker ett sätt att beskriva det som man kan ta till sig. Anyway, jag har fattat att den där inre rösten som säger “det finns inget som garanterar att allt kommer att bli bra”  visserligen har rätt - jag tror inte att det finns någon gud som tar hand om mig, att allt har en mening eller att allt ska bli bra bara för att jag är så viktig och speciell - men den är inte hela sanningen. En annan del av sanningen är att det är mycket mer rationellt att lyssna på rösten som säger “allt kommer att bli bra”, för då blir chanserna mycket större att allt faktiskt ordnar sig! Eftersom jag inte tror på någon högre makt så är det ju ännu viktigare att jag själv tar ansvar för mitt välbefinnande genom att välja hopp istället för att misströsta. Vi skapar själva mening i våra liv, och det är ju en fantastisk chans! Jag har redan både den negativa och den positiva rösten inom mig, och det gäller bara att välja vilken jag vill ge plats. Jag menar inte att man ska vara orealistisk eller naiv och hela tiden tänka att allt ska bli underbart.

Jag har varit en sån som inte vill bli besviken och som därför förbereder sig på det värsta, men nu har jag fattat att jag genom att släppa rädslan och våga ha hopp är bättre rustad att hantera besvikelse när saker och ting går fel. Det är så viktigt att inte vara rädd! Är man inte lika rädd så är det lättare att vara ärlig och se klart på situationer. Det är sällan så farligt som man befarar. Nu menar jag inte att jag har hittat en universallösning som funkar i alla lägen och som garanterar ett lyckligt liv, men jag har fattat att detta är en liten del av livet som jag faktiskt kan påverka.

Ärlighet, öppenhet, positivt tänkande. Att ta sig själv på allvar. Tjoho!

Lyssnar på: Feist, Iron & wine, diverse afrikansk folkmusik.

Läser: PopCo - Scarlett Thomas (kvällslektyr) och Bang - jag älskar dig (toalettlektyr)

Ser: myrorna i köket…usch och fy!

Tänker: hela tiden! Och det är så spännande!

Känner: vår i luften.

Det är så mycket i mitt liv som är oklart. Allt är i rörelse. Jag försöker vila i förvissningen om att förändring innebär möjligheter och inte bara förlust, och en väldigt skön insikt jag fick härom dan är att mycket av allt som är i rörelse är det för att jag inte vill stanna kvar i det gamla längre. Förstår du? (Jag är lite trött idag och kan inte formulera mig riktigt). Jag tänker mycket på mitt liv, delvis p.g.a. jobbiga faktorer som att jag ska fylla 30, snart har en examen och kanske måste flytta för att få jobb o.s.v., men lika mycket för att jag känner en vilja att utforska vad jag vill och vem jag vill vara.

“Progress is not future. It is keeping up with the present.” (Patti Smith) Det citatet finns i en bok jag har, en underbar bok som några av mina vänner under åren har skrivit i. Varje sida i den boken känns som en skatt. Jag tror banne mig det är dags för en ny bok i samma anda.

Det känns också lämpligt att påpeka att det inte behöver vara läskigt eller farligt att jag är inne i en grubblande fas. Det är snarare det motsatta. Skulle jag bara svälja oron och förtränga alla tankar som stör vardagslunken, då kan ni börja oroa er!

Jag gillar verkligen riter och många av de element som ingår i religioner. Däremot tycker jag att hela Gud-biten känns onödig och ganska osannolik. Det är vi som fyller riterna med mening - precis som vi fyller hela vår tillvaro med mening. På sistone har jag börjat känna en allt starkare aversion mot religion, vilket är intressant eftersom jag inte är säker på var den kommer ifrån (aversionen alltså). Jag och en vän pratade om det där, och om religion och andlighet och vad det kan betyda. Det var ett väldigt intressant samtal som jag inte tänker återge här. Man kan lägga in så mycket olika saker i begreppen religion och andlighet, men jag är ändå i grund och botten är ateist, och jag tror det jag ogillar med religion är att de påstår sig ha hittat sanningen. Tror man att man har sanningen så leder det ofta (men inte alltid!) till intolerans. Så kan det vara med ideologier också, givetvis.

Jag kan använda mig av olika “andliga”/”religiösa” inslag i mitt liv - jag kan till och med tänka mig att jag i en krissituation skulle kunna be - men när jag gör det så är det snarare ett sätt för mig att fokusera på något. Ta den situation som bilden i förra inlägget visar - visst vet jag att lite örter i en ugn inte kan rena min själ från all negativitet, men det hjälpte mig att öppna upp mig själv för tanken på att släppa taget om sånt som bara drar ner mig. Sen tycker jag också att riter kan skänka lugn. Jag dras till sånt, helt enkelt!

Men lugn bara lugn, jag har gett Linnéa fullmakt att komma och hämta mig om jag utvandrar till Nepal och går med i nån sekt! Men min ateism borde vara ett ganska gott skydd mot sånt, tänker jag

Det här är jag, just efter att jag har låtit all min negativitet gå upp i rök genom att slänga en handfull örter i en liten ugn-grej i Namobouddha. Visst ser det ut att ha fungerat? Även om man är ateist kan man tro på symbolvärdet i handlingar!

Jag klarade mig undan magbesvär i Nepal, vilket jag är mycket tacksam för. Däremot kan jag inte säga att jag uppskattar att hållas vaken halva natten av mitt stackars krånglande matsmältningssystem nu när jag är hemma igen…(Detaljerna lämnar jag därhän.)

God natt, kära vänner. Jag håller ett öga på natten åt er, så ni kan sova lugnt.

Idag har jag vaccinerat mig igen, köpt skor och shorts och oroat mig för diverse saker. Mest är jag orolig för örat (tillstånd: oförändrat) och bagaget. Ska ta med en massa saker till C och jag är rädd att det blir alldeles för tungt, och jag är orolig att det ska göra ont att flyga med ett öra i detta tillstånd. Samtidigt är jag inte så pigg på att äta antibiotika eftersom det tar kål på alla fina bakterier i magen också, och då lär jag få magsjuka på en gång i Nepal. Usch, jag har så dåliga nerver, oroar mig för mycket. Det kommer säkert att gå bra, hur det än blir. Det ska bli skönt när vi är på väg i alla fall - jag tror dagarna innan är värst!

I helgen ska jag jobba, och det är kanske lika bra. Då får jag tänka på något annat ett tag.

Besökte vårdcentralen idag, och läkaren konstaterade att jag har vätska i mellanörat (eller var det nu var). Nu är jag ordinerad att spraya loss rejält med nässprayen och fortsätta äta Rinexin för att på så sätt hjälpa kroppen att få bukt med det besvärliga örat. Jag börjar bli utled på att inte bli frisk, men jag ska försöka tänka positivt. Det är ju ändå åtta dagar kvar innan jag åker till Nepal.

Positivt var också att läkaren var trevlig (!), och apotekaren var ännu trevligare och engagerade sig i mitt öde…hehe. All heder även till de som jobbar på sjukvårdsrådgivningen - jag har ringt dit två gånger nu och de är helt suveräna! Tyvärr är detta ett undantag från min allmänna erfarenhet av sjukvården. Läkare är ofta ganska dåliga på att verkligen lyssna på vad man säger och verkar mest vilja bli av med en så fort som möjligt. Kanske är det för att de har för mycket att göra, vad vet jag? Hmm…nu när jag tänker efter så vet jag faktiskt inte om det var en läkare jag träffade idag, eller en sjuksköterska. Att hon var trevlig tyder ju på det senare alternativet…

Nåja, jag är i alla fall tacksam över att vi har en så pass snabb och bra tillgång till sjukvård i Sverige. Även om det kan bli bättre på många sätt så får man tänka på hur det ser ut i stora delar av världen. Vi har det väldigt bra.