kulturkoftan

För ett tag sen föll det sig så att jag befann mig på en buss med varken en bok eller min ipod till hands. Genast kände jag hur jag blev lite lätt stressad och irriterad - vad skulle jag göra nu då, utan något att roa mig med? Till saken hör att det var en lokalbuss, så min “vånda” skulle vara i högst en kvart. I sådana situationer blir det så tydligt hur jag hela tiden distraherar mig med musik och läsning, för annars hade jag väl inte blivit stressad av en kvart i mitt eget sällskap? Samma sak gäller på promenader. Jag har alltid gillat att promenera ensam, eftersom det ger mig en chans att låta tankarna vandra fritt, men numera lyssnar jag nästan alltid på poddradio eller musik under mina promenader. Till och med när jag går till affären eller till en vän som bor nära mig tar jag på mig mina hörlurar. Är man van vid dessa distraktioner blir det nästan obehagligt att bara ha sig själv och sina tankar att roa sig med.

Nästa vecka åker mina kollektivkamrater utomlands, och jag kommer att vara ensam hemma. Detta har jag sett fram emot, för bor man tre personer i en trea är man sällan ensam hemma någon längre stund. Samtidigt känner jag nu en viss oro, besläktad med den stress jag kände där på bussen i mitt ipodlösa tillstånd. Hur ska det gå? Ska jag umgås med mig själv i en dryg vecka? Vid närmare eftertanke förstår jag att det är just på grund av denna stress som jag verkligen behöver vara ensam, och hitta tillbaks till mig själv. Jag tror att ensamheten och stillheten ter sig mer skrämmande ju mer man försöker distrahera sig från den - för vad har man att frukta egentligen? Sig själv? Om det är någon relation jag borde vårda extra ömt så är det ju den med mig själv. Detta är förstås inget nytt, men det är värt att påminna sig själv om det lite då och då.

When you sit right down in the middle of yourself
You’re gonna wanna have a comfortable chair
So renovate your soul before you get too old
Cuz you’re gonna be housebound there

Ani Difranco, Back back back

Sen jag skrev sist har jag bland annat gått på Afro-feeling club och dansat, jobbat lite på UB och konsum, träffat mina vänner alldeles för lite, misslyckats med bakning men gjort goda potatisrätter - men mest av allt har jag suttit hemma i många ändlösa timmar och försökt få ihop 30 sidor uppsats. Det är fascinerande hur liten del av denna uppsatstid som jag verkligen har ägnat åt att skriva. Mest har jag gruvat mig, skruvat på mig, gjort kaffe, städat, pysslat, och på andra sätt undvikit att faktiskt göra det jag borde göra. Nå, nu har jag i alla fall 27 sidor text, och en förhoppning om att jag kommer att hinna sno ihop det till något acceptabelt innan måndag. Sen ska jag ta mig ut ur lägenheten och ägna mig mer helhjärtat åt andra saker, sånt som jag faktiskt vill göra. Till exempel flytta in mina sygrejer i ateljén nere på stan, träna (kroppen gillar inte heller att sitta och skriva), träffa vänner och kramas tills mina endorfinnivåer stiger lagom högt igen.

Nåt jag däremot har tänkt undvika är att bli sjuk. Det verkar tråkigt, tycker jag.

Tracy Chapman - the times they are a-changin’

Svårmod. Hur hanterar man det på ett bra sätt? Jag behöver lättsamt, enkelt och stimulerande umgänge, men det är svårt att få till eftersom jag själv är deppig och inte direkt bidrar till någon lättsam stämning.

Det är himla tråkigt och jobbigt att vara svårmodig. Jag tröttnar på mig själv när jag är så här, och inte ens ett glatt blogginlägg kan jag klämma ur mig. But what to do? Vänta ut det, kanske, och passa på att göra bort lite trista göromål nu när jag ändå inte har inspiration eller ork till att göra nåt kul.

Hepp.

Jag är så glad att min fina vän Linda ska komma hit snart! Fina fina fina. Jisses vad jag saknar henne. Hon flyttade innan sommaren, till en stad som ligger på tok för långt söderut (sett ur mitt perspektiv).

Pratade dessutom med en annan underbar vän som också har flyttat söderut, och herregud vad jag älskar mina vänner.  När jag pratar med dem känner jag mig som mig själv; jag kan liksom se mina konturer mycket tydligare samtidigt som jag inte behöver slå vakt om mina gränser. Förstår du vad jag menar, kära läsare? Det är som att komma hem.

Jag brukar tänka på mina vänner när jag har en dålig dag - om jag känner mig socialt inkompetent, trist, dum, eller allmänt fel - och påminna mig själv om hur mycket av ens jag som skapas i mötet med andra människor. Får man plats att stråla så kan man det.

Det är lätt att glömma bort att vara tacksam. Att uppskatta att man är livs levande! Nu när jag har varit trött och sliten av att jobba har jag dragits ner i negativitetsträsket igen, men jag har även fått små glädjeil då och då, när jag har haft sinnesnärvaro nog att ta in min omgivning och verkligen uppleva livet som det är just nu. 

Det är så lätt för en grubblare som jag att fokusera på det som saknas, det som är komplicerat eller det som är tungt. Ibland behöver man gå in i de där jobbiga känslorna och låta dem ta plats - det är viktigt - men jag har märkt att jag ofta gör det av gammal vana. Ibland är det bra att påminna sig själv om att svårmodet kanske bara beror på trötthet.

Jag har så mycket att vara tacksam för. Om jag trodde på gudar skulle jag knäfalla inför dem och tacka dem för den ynnest det är att få leva och ha hälsan. Men istället säger jag TACK till er, ni som jag vet är verkliga: alla fina människor i mitt liv, ni som får mig att må bra och får mig att bli en bättre människa.

Är det ett ålderstecken att jag börjat lyssna på musik från mitten av 90-talet och blir lite gråtmild på kuppen? Undrar om man någonsin kommer att kunna knyta an till musik på samma sätt som man gjorde i tonåren…det är sällan jag får den där wow-känslan numera. Eller, jag kan få en wow-känsla, men den har en lite annan karaktär än den hade förut.

Å andra sidan finns det tusen skäl att tacka gudarna för att man inte är tonåring längre.

Det var länge sen jag skrev nåt här. Det beror på att jag, sedan jag börjat sommarjobba, är konstant trött och gnällig. Always bitchin’ and moanin’. Jag börjar vara redigt trött på mig själv som jag är nu! Men vad ska man göra när man inte har ork nog att göra sådant som man mår bra av, sådant som ger en stimulans och inspiration?

Jag tycker att jag borde få skippa alla långa år i arbetslivet, och hoppa direkt till pensionärslivet.

Tänk om man skulle ta och skriva lite i bloggen kanske…

Öööh. Hmm.

Eller så går jag och lägger mig. Jag har börjat sommarjobba nu, och är helt slut i skallen av att stiga upp tidigt och jobba hela dagen. Jag bjuder på en kort uppdatering, och skriver mer någon annan (piggare) dag.

Läser: typ fem böcker samtidigt. Inte att rekommendera. Idag kom A förbi och lånade ut en bok till mig, så snart läser jag typ sex böcker (dock inte typ sexböcker).

Lyssnar på: SR världen, P1-dokumentärer.

Vill lyssna på: Teresa Andersson, Lhasas nya skiva, fågelkvitter, vindens susande, vågskvalp.

Gör: cyklar till och från jobbet. Jobbar. Är trött. Lägger patiens på datorn.

Jag har insett att jag behöver uppdatera min självbild. Mina föreställningar om hur jag är funtad har inte hängt med i utvecklingen: jag har till exempel en bild av mig själv som blyg, men jag tror inte att det stämmer längre. Jag kan vara osäker i vissa sociala situationer, men jag är generellt sett inte särskilt blyg. Eller är det kanske så att jag  fortfarande har samma beteende men har en mer nyanserad bild av vilka situationer som framkallar det beteendet?

Tänkte därför att ni som känner mig kan skriva några ord om hur ni uppfattar mig. Låter det knasigt? (Ja, lite, men det gör inget.) Skicka ett mail om du vill (för det kan ju vara jobbigt att skriva nåt som inte är helt smickrande i en bloggkommentar*) med några ord som du tycker beskriver mig. Om inte annat kan det vara bra att veta vad jag ska skriva om mig själv i framtida arbetsansökningar “Jag är sociaaal, stresstååålig, och gillar utmaaaningar!”

Nu ska jag se på resten av fotbollsmatchen. Jag tror de rödvita vinner.

*kom på att detta lät som att jag förväntade mig en massa negativa beskrivningar och inget annat. Så är det inte. Jag menar bara att jag inte vill ha smicker, utan ärlighet.

Jag har tagit ledigt i helgen, och det känns så skönt! Jisses vad trist det är att jobba vareviga helg…det blir inte mycket till socialt liv då, kan jag säga. Eftersom jag ska få tillbaks ganska mycket på skatten så har jag råd att jobba lite mindre denna månad. Hurra!

Min vän E är här och hälsar på, och imorgon ska vi gå på Babylon och vara allmänt dekadenta. Både jag och E har massor av pensionärspoäng så vi behöver nog lite ungdomligt sus och dus som motvikt. Nu har brännbollsyran satt klorna i Ålidhem, men riktigt så ungdomlig eller dekadent känner jag inte att jag vill vara. Nä, jag lägger mig nog i sängen med mitt korsord en stund, och sen är det hög tid att sova. Klockan är ju faktiskt mycket!