kulturkoftan

Vi är många. Starka, vackra, vanliga och ovanliga.

Och jag måste tro på att kärleken ska besegra hatet.

Jag är så glad att min fina vän Linda ska komma hit snart! Fina fina fina. Jisses vad jag saknar henne. Hon flyttade innan sommaren, till en stad som ligger på tok för långt söderut (sett ur mitt perspektiv).

Pratade dessutom med en annan underbar vän som också har flyttat söderut, och herregud vad jag älskar mina vänner.  När jag pratar med dem känner jag mig som mig själv; jag kan liksom se mina konturer mycket tydligare samtidigt som jag inte behöver slå vakt om mina gränser. Förstår du vad jag menar, kära läsare? Det är som att komma hem.

Jag brukar tänka på mina vänner när jag har en dålig dag - om jag känner mig socialt inkompetent, trist, dum, eller allmänt fel - och påminna mig själv om hur mycket av ens jag som skapas i mötet med andra människor. Får man plats att stråla så kan man det.