Livs levande.
Det är lätt att glömma bort att vara tacksam. Att uppskatta att man är livs levande! Nu när jag har varit trött och sliten av att jobba har jag dragits ner i negativitetsträsket igen, men jag har även fått små glädjeil då och då, när jag har haft sinnesnärvaro nog att ta in min omgivning och verkligen uppleva livet som det är just nu.
Det är så lätt för en grubblare som jag att fokusera på det som saknas, det som är komplicerat eller det som är tungt. Ibland behöver man gå in i de där jobbiga känslorna och låta dem ta plats - det är viktigt - men jag har märkt att jag ofta gör det av gammal vana. Ibland är det bra att påminna sig själv om att svårmodet kanske bara beror på trötthet.
Jag har så mycket att vara tacksam för. Om jag trodde på gudar skulle jag knäfalla inför dem och tacka dem för den ynnest det är att få leva och ha hälsan. Men istället säger jag TACK till er, ni som jag vet är verkliga: alla fina människor i mitt liv, ni som får mig att må bra och får mig att bli en bättre människa.
juli 17th, 2009 at 4:07 e m
Som ateist är det kanske lättare att glömma bort tacksamheten? När man inte har någon högre makt att tacka för de Små Gåvorna, nåden att få leva, sina vänner och ha det bra
…samtidigt undrar jag om exempelvis tacksamheten i en aftonbön (ok, jag medger, jag kan fan ingenting om sånt här), är en uppriktig tacksamhet. Eller om det också inte blir en rutin till sist. Hm… emellanåt är det nog bra som du säger att fokusera på det man HAR, istället för det man saknar. Lycka
juli 28th, 2009 at 7:56 e m
Eller kanske fokuserade på den man ÄR istället för det en HAR