Memory lane
Är det ett ålderstecken att jag börjat lyssna på musik från mitten av 90-talet och blir lite gråtmild på kuppen? Undrar om man någonsin kommer att kunna knyta an till musik på samma sätt som man gjorde i tonåren…det är sällan jag får den där wow-känslan numera. Eller, jag kan få en wow-känsla, men den har en lite annan karaktär än den hade förut.
Å andra sidan finns det tusen skäl att tacka gudarna för att man inte är tonåring längre.
augusti 17th, 2009 at 11:15 f m
1) Ja! Tack Gud för att jag inte är tonåring längre…tror jag…
2) Nej. Jag har aldrig knytit an till musik igen på det sätt jag gjorde i tonåren. Så nu har jag börjat recycla ordentligt och snöar in fullständigt på alla mina godingar. Deep Purple, Genesis, Santana ja till och med ELO och Pink Floyd har fått komma tillbaka…och jag kastas med full kraft tillbaka i tiden. Musik är nog det förutom dofter som har snabbast asscociationsförmåga. Betänk att jag var ung på sent 70-tal och 80-talet. Yuppietiden…då Ultravox och liknande tog världen med storm. Själv var jag käringen mot strömmen och diggade jazzrock och rock och slowrock och melodisk rock…:D
Ack ja, tonårstiden…både HEMSKT FÖRFÄRLIG och så full av framtidstro…