Dagens citat
Inte för att jag uppmuntrar hat i någon form, men detta fick mig att skratta:
“Man behöver inte vara feminist för att hata män”.
Nåja. Jag tror inte på att hata folk, och absolut inte kollektivt. Tror inte att hat leder annat än till elände. Själv jobbar jag på min relation till män. Frågan är om de jobbar på sin relation till mig. Jag kan bli så förbannad på många män, så trött och förbannad att det knappt skulle rymmas på bloggen om jag försökte skriva om det. I grund och botten handlar det om att det verkar vara så jävla svårt för många män att betrakta kvinnor som fullvärdiga människor. Jisses.
Att många män inte ser eller väljer att inte se att vi lever i ett samhälle som ger män fördelar beror nog dels på att de inte vill se det, eftersom det gynnar dem att det är så, och dels att man inte ser förtrycket om det inte drabbar en. Sen är ju bilden förstås mer komplex än så (t.ex. intersektionalitet och allt det där). Jag är säkert blind för mycket eftersom jag är vit och svensk. Jag undrar om man måste ha någon egen erfarenhet av förtryck för att få upp ögonen för orättvisorna omkring oss, eller om det är ett val man gör (medvetet eller omedvetet)? Jag är som sagt vit och svensk, men kvinna och (mestadels) flata, så jag tror ändå att mina ögon är ganska öppna.
Jag ska nog gå och lägga mig nu, annars skriver jag en oändligt lång, trött och förbittrad tirad om patriarkatet. Och jag orkar liksom inte.
juni 11th, 2009 at 6:32 e m
Well sis in law, jag hejar på dig i alla fall. Och jag försker jobba på min relation till kvinnor. Eller, ja, det lät kanske konstigt men nog tänker jag rätt ofta på att inte bete mig som ett gubbslem som tar en massa saker för givet. Jag är kanske mer en sådan som är likvärdigt fördömande mot alla människor som är idioter. Jaja, kampen lever vidare och jag för den; ibland hooplöst, varje vecka i mitt klassrum.
Det var kul att se dig IRL förresten, fast nästa gång kan du väl komma och trasha stupida människor på tv tillsammans med oss!
juni 12th, 2009 at 12:04 e m
Hehe, jo nog är jag ofta likvärdigt fördömande mot idioter i alla former. Men ibland surnar jag till, och det är väl bra att man inte bara blir apatisk av allt elände.
Jag ska försöka komma upp en sväng i sommar när ni är semesterpigga!
juni 20th, 2009 at 10:50 e m
Det är det som är sorgligt på nåt sätt. Att vi inte orkar. Varför orkar vi inte?
Jag kan hetsa upp mig ibland, men oftast alla vardagar nästan, 99 av 100 liksom, orkar jag inte. Varför?
För att man blir obekväm? (Särskilt då en sån som jag; gift fyrabarnsmamma…)
För att man blir matt av hur svårt det är att ändra på saker?
För att man sällan har några som orkar lyssna?
Jag kan bli galen på att det alltid tystnar så fort man försöker säga något med en feministisk ton. Det tystnar och blir lite pinsamt. Beror förstås på sällskapet men jag är expert på att kläcka ur mig “feministiska slagord” i “fel” sällskap. På släktmiddagar, på föräldramöten och skolråd osv. Har t o m blivit “petad” från ett skolråd för att jag inte “representerade” flertalet med mina feministiska åsikter.
M-O_R_R!!!!!!!!!!!!! Avgrundsvrååååål!
Så därför är det så sorgligt. Vi orkar inte elda upp oss. För det ger så lite, mest skit. Inget ändras, inget blir bättre.
Det är bara vi som höjer våra röster som blir lite pinsamt obekväma i det lilla vardagliga samhället. Där måste man hålla tyst och finna sig i strukturer.
Men HUR i H-vete ska man ändra på saker om man inte får/orkar öppna käften.
Äh, orkar inte heller…oftast…
Fast sen får jag tuppjuck några ggr per år och gör mig känd i vår lilla by med gamla strukturer som “hon den där”…
Fast kanske når man någon? En som tänker till är ju allafall bättre än ingen?
juni 23rd, 2009 at 10:13 e m
Sorgligt är precis vad det är. Det är så sällan jag orkar. Tror att det mycket är just att man är så ensam som gör det så tröstlöst. Att man måste bli “den där feministen”, och att det är lättare för folk att avfärda en om man är den enda som höjer rösten.
Det är kanske tur att vi får några tuppjuck per år i alla fall? Även om inget förändras så har man i alla fall markerat att det här är INTE OK!
juni 24th, 2009 at 2:49 e m
Vi måste våga stötta varann. Men jag tycker ofta kvinnor är de som är fegast. De som himlar med ögonen. Antagligen för att de känner sig ifrågasatta. Men jag ifrågasätter ju mig själv i allra största grad. Mitt liv. Inte andras. Och strukturer. Och jag hatar inte män. Bara orättvisorna. Många kvinnor erkänner inte ens orättvisorna och då kommer man ju ingenstans. Jag menar att männen inte håller med alltid kan man väl ta…