Keeping up with the present
Det är så mycket i mitt liv som är oklart. Allt är i rörelse. Jag försöker vila i förvissningen om att förändring innebär möjligheter och inte bara förlust, och en väldigt skön insikt jag fick härom dan är att mycket av allt som är i rörelse är det för att jag inte vill stanna kvar i det gamla längre. Förstår du? (Jag är lite trött idag och kan inte formulera mig riktigt). Jag tänker mycket på mitt liv, delvis p.g.a. jobbiga faktorer som att jag ska fylla 30, snart har en examen och kanske måste flytta för att få jobb o.s.v., men lika mycket för att jag känner en vilja att utforska vad jag vill och vem jag vill vara.
“Progress is not future. It is keeping up with the present.” (Patti Smith) Det citatet finns i en bok jag har, en underbar bok som några av mina vänner under åren har skrivit i. Varje sida i den boken känns som en skatt. Jag tror banne mig det är dags för en ny bok i samma anda.
Det känns också lämpligt att påpeka att det inte behöver vara läskigt eller farligt att jag är inne i en grubblande fas. Det är snarare det motsatta. Skulle jag bara svälja oron och förtränga alla tankar som stör vardagslunken, då kan ni börja oroa er!
april 12th, 2009 at 9:36 f m
Panta Rei syster!
april 12th, 2009 at 10:32 e m
Yes sistah! Man får ta och bygga sig en liten jolle och skvalpa runt i floden av förändring…öööh…eller nåt. Jag har jobbat idag så alla mina hjärnceller har förtvinat av brist på stimulans.
april 12th, 2009 at 10:41 e m
Jag och mannen pratade om precis detta idag på vår skogsvandring. Att vi kanske inte alltid dragit åt samma håll eller ens dragit själva åt samma håll utan först åt ett håll och så tillbaka och åt andra hållet, men en sak har vi gjort och det är att vi förflyttat oss. inte stagnerat. Bytt jobb, flyttat, sagt upp oss, startat eget osv. Aldrig varit rädda för att prova. Nu när vi landat på det ställe som vi förmodligen kommer att bo längst på kan jag få en gnutta panik, men jag lugnar mig med att det verkligen inte är något måste att bo kvar om jag vill röra på mig igen. Men att ha en bas och förändra andra saker kan vara väl så utvecklande. Men bara för att hålla förändringslustan levande brukar vi prata om att bo i nåt varmt land eller i en stor stad eller bara flytta till Skåne när barnen växt upp och lever egna liv.
Att som du stå inför stora förändringar är bara positivt. Jämför dig med de som sitter i samma gyttja hela livet och fundera om det är det du vill? Varning för kliché: Man ångrar bara det man inte gjorde…
april 13th, 2009 at 4:37 e m
Persilja: ja, det är klokt att inte vara rädd för förändringen. Tror att man måste ha hittat grundtryggheten i sig själv för att våga prova - och det tror jag att jag börjar göra nu. Vad det är skönt att bli äldre, klokare och mindre räddhågsen! Ska påminna mig om det när jag känner av 30-årskrisen (och jag är ju dessutom 29 i åtta månader till!).
april 14th, 2009 at 8:30 f m
Rackarns vad ung du är.
Fast det har ju jag också varit.
Fick barn vid 32 och innan dess var jag nog äldre. Klokare, mer försiktig. För mig har självförtroendet och modet bara ökat med åren och det är såååå skönt. Så att åldras är toppen! Och vad är alternativet? Åldersnoja är trams!
Säger en som är på andra sidan. Fan jag fyller femtio om 3 år! Totalt obegripligt och kanske kommer min åldersnoja som en käftsmäll då.
april 14th, 2009 at 10:04 f m
Visst är det så! Även för mig har självförtroendet och modet växt med åren, och jag skulle inte vilja vara 19 eller 24 igen…Jag tror att min lilla 30-årskris beror på att jag plötsligt känner att jag måste bli vuxen “på riktigt” nu. Det är så lätt att dras med och börja tänka på vad man förväntas göra och inte vad man vill göra. “Nu är jag snart 30, då måste jag skaffa ett riktigt jobb, ett stabilt parförhållande, börja planera för barn och ha en plan för hela mitt liv”. Helt vansinnigt att börja ställa en massa krav på sitt liv när man inte ens vet om man vill ha de där sakerna!
april 19th, 2009 at 8:36 e m
Med risk för att verka flummig får jag en tanke i huvudet när jag läser dina ord. Det är att jag tror att “livet har en plan för oss och det är bara att följa med”. Ett bekvämt sätt att se på saken och att låta bli att intellektualisera (eller vad det nu kan tänkas heta) allt som dyker upp på ens väg. Man följer med i flowet så länge det känns bra. Man försöker inte tänka intellektuellt utan KÄNNER mer hur det känns. Mår man bra, känner lycka och lugn och framförsikt, ja då är det nåt bra.
Äh, inte vet jag om det verkligen är så enkelt? Man kan ju inte låta bli att ifrågsätta sina val om man är det minsta tänkande…Men man kanske kan tänka så när man börjar tänka för mycket…
april 20th, 2009 at 9:19 f m
Ja, det är i alla fall inte värt att forcera fram en plan bara för att man tror att man måste
Jag och en kompis har pratat lite om det här med mindfulness (som jag tror att jag börjar få lite grepp om efter dessa samtal) och det är lite sånt i det…att vara närvarande i det som är här och nu, inte börja tänka för mycket på vad det betyder, vart det ska leda och herregud tänk om det blir så eller så och vad ska grannarna tycka! 
Klart det inte är enkelt, men jag tror att en kombination av att följa med flowet och att reflektera över sina val kanske är the way to go? Men att grunden är känslan - man kan inte styras av intellektet allena.
Det är så himla intressant, det här!