Keep on the sunny side of life.
Ok, nu har jag något att skriva om, och det handlar om det aldrig sinande ämnet irritation. Hur gör man för att inte låta sig påverkas av andras dåliga humör? Jag funderar på saken ibland när jag jobbar på konsum och får handskas med stressade, otåliga, sura och otrevliga kunder. Det är svårt att inte ta åt sig, även om de klagar på något som jag omöjligt kan ha något ansvar för eller kan påverka - till exempel hur dyr mjölken/frukten/mjölet har blivit. Idag stötte jag på en bekant som helt omotiverat var ganska otrevlig mot mig, och jag kan inte sluta tänka på det och påverkas av det. Det är som om någon har kastat grus i mitt maskineri. Det maler och skaver.
För ett tag sedan så provade jag att välja att försöka se det positiva i tillvaron under en lång arbetshelg. Det gick över förväntan, och gjorde att arbetsdagarna gick mycket fortare och var mer angenäma. Även om jag var trött så försökte jag vara närvarande och trevlig med alla kunder, och resultatet var att jag fick en massa positiv energi tillbaks. Jag tror verkligen att man (åtminstone till viss del) kan välja glädje istället för missnöje, och att man får tillbaks det man sänder ut. Problemet är bara hur man ska undgå att dras ner av alla surkartar och idioter som sprider negativitet omkring sig. Någon som har några tips? Det enda jag kommer på är att försöka tycka synd om dem istället för att bli ledsen eller arg (även om det inte är så lätt alla gånger). Det är ju jättejobbigt att vara sur och arg. Men att bara tycka synd om dem kanske fungerar bättre med konsumkunder som man inte behöver ha så mycket att göra med. Vissa idioter måste man träffa oftare, och kanske till och med samarbeta med. Och hur hanterar man sura översittartyper? Man kan ju inte bara tycka synd om dem och göra som de säger. Man kan inte alltid vända andra kinden till, man måste kunna sätta gränser också och veta sitt eget värde. Jag vill inte vara självuppoffrande och mesig bara för att jag vill vara generös, positiv och snäll - man får inte behandla mig hur som helst.
En bok jag skulle vilja läsa är Konsten att vara snäll av Stefan Einhorn. Så här skriver han om snällhet: “För mig är en snäll människa en individ som lever med etiken i sitt hjärta. En snäll människa bär i sitt medvetande ständigt med sig omtanken om sin medmänniska.” Jag vet inte om man får lära sig både att vara snäll och att kunna sätta gränser, men den som läser får se! Är det någon av er som har läst den, eller som har tips på någon annan bra bok?
januari 29th, 2009 at 10:49 f m
ja q har ofta ofta funderat över detta samma (men har aldrig kunnat sätta ord på det så mitt i prick)… det är så att q i sina bästa stunder är beredd att förlåta allt och alla, men de ögonblicken av plötslig kärlek är sällsynta och korta…
och q har kommit till följande: q måste älska världen mera och oftare, q måste ändra sig själv för andra människor kan q inte ändra, det finns inget annat svar
men q fortsätter nog att fundera…
kommer att tänka på Mari Boines otroligt vackra sång “Till min far”, och hur hon sedan i en intervju berättar om hur sträng den fadern var, hur han förbjöd all musik, all teater, all sång, ja utom salmerna förstås, men han hade också en kontext och ett liv och en bakgrund
och q tänker: gör en sång till den som förbjuder dig att sjunga
januari 29th, 2009 at 11:08 f m
Fint sagt (som alltid, q). Och det är kanske i de många stunder när man inte känner kärleken till sin nästa som man måste försöka leva med etiken i sitt hjärta - eller åtminstone i sin hjärna? Det är en bra och viktig insikt att man inte kan ändra andra människor, bara sig själv. Jag kan välja mina handlingar men inte andras.
januari 31st, 2009 at 5:40 e m
Jag tycker att du är snäll som ens orkar tänka på att bli ännu snällare. Så det så!
januari 31st, 2009 at 8:20 e m
Jag tycker att man ska vara extra snäll mot de dumma för det gör att alla runt omkring en ser hur dumma de andra är och tycker extra mycket bra om dig! Om de dumma fortsätter att sätta åt dig så kommer de runt omkring alltid att vara på din sida!!
Om detta inte hjälper kan man alltid konfrontera dem för det är sällan som de riktigt dumma vågar sig på något så hederligt som en riktig kkamp “mano a mano”. Det är dock viktigt att vara lugn och sansad när man angriper dummingar men superviktigt att markera “hit men inte längre” typ.
Jag hörde om en undersökning som sa att de som “släpper ut sin ilska” …
- Bara blir argare!
Alltså, om du förtränger irritation blir du snällare!
Tänk “Zen” och känn hur du är en mycket bättre och mer omtyckt person än den dumma men gör inte som den dumma säger (om inte den råkar vara din chef förstås).
Jag tycker att du är smart som väljer att vara glad! Dessutom finns det få saker som irriterar och avväpnar dummingar så mycket som att vara positiv mot dem. De kommer inte att vilja vara din vän och du slipper ha med dem att göra!! Win - win.
februari 1st, 2009 at 11:51 f m
Kalle: ja visst är jag? Jag är dessutom så ödmjuk och allmänt fantastisk!
Nä, men allvarligt talat så är det ju jobbigt att vara irriterad och det finns ju så MÅNGA idioter i världen som bara väntar på att vara irriterande, så det känns som självbevarelse att försöka vara glad istället.
Elinor, du är smart du
Win-win låter bra.
Jag tror också att knepet är att vara lugn och sansad. En kompis berättade om en kompis till henne som brukade tänka att dummingar är aliens som har kommit för att testa henne, och att deras alienkompisar observerar henne från rymdskeppet för att se hur hon hanterar situationen…hehe. Det låter som en rolig strategi för att få lite distans.
Ang. den situationen jag skrev om så har jag och en kompis ältat lite och kommit fram till att den där personen som var otrevlig inte verkar må så bra just nu. Jag ska vara fortsatt storsint - om inte personen går för långt…muahahahaaaa!