kulturkoftan

Jag har bytt adress, både i den verkliga världen och på internet, och finns numera här: http://hugsvalan.wordpress.com/

Denna stackars blogg har varit sorgligt ouppdaterad länge nu. Kan dock meddela att jag kommit igång med bloggandet så smått igen, på Proud Nerdy Geekgirls. En kompis till mig drog ingång denna blogg för oss som är nördar och tjejer, och frågade mig om jag ville vara med. Först var jag lite osäker på huruvida jag är en nörd eller inte - men sen kom jag ihåg att jag inte ska tänka så mycket hela tiden

Jag hoppas dock skaka lite liv i bloggandet här också. Hoppas på inspiration! Den som lever får se.

Inspiration eller alien abduction?

Jag tog ju mina första - stapplande? - steg som joggare/löpare i somras. Aldrig hade jag väl trott att jag skulle fastna för löpning som träningsform, men så blev det. Jag springer inte särskilt långt eller fort (ännu!), men jag tycker väldigt mycket om det. Nu går jag och stampar otåligt i väntan på barmark, för jag vågar inte prova lyckan i snöslasket. Tills marken är framtinad och ligger redo för mina fötter får jag nöja mig med att springa på löpbandet och drömma om vårens friska fläktar.

En av många positiva effekter av att springa är att jag får en sådan god aptit av det. När jag var nedstämd och slutkörd för ett par år sedan hade jag väldigt svårt att äta ordentligt, och efter den tiden uppskattar jag verkligen min matlust. En annan trevlig aspekt av att springa regelbundet är att man ju dessutom kan äta mer utan att lägga på sig…och allt som tillåter en att njuta av livets goda i större kvantiteter är ju bra!

Kort sagt: jag är sjukt nöjd och glad att jag och löpningen har funnit varandra! Mitt nuvarande mål är att orka springa en mil till sommaren. Fortsättning följer…

För ett tag sen föll det sig så att jag befann mig på en buss med varken en bok eller min ipod till hands. Genast kände jag hur jag blev lite lätt stressad och irriterad - vad skulle jag göra nu då, utan något att roa mig med? Till saken hör att det var en lokalbuss, så min “vånda” skulle vara i högst en kvart. I sådana situationer blir det så tydligt hur jag hela tiden distraherar mig med musik och läsning, för annars hade jag väl inte blivit stressad av en kvart i mitt eget sällskap? Samma sak gäller på promenader. Jag har alltid gillat att promenera ensam, eftersom det ger mig en chans att låta tankarna vandra fritt, men numera lyssnar jag nästan alltid på poddradio eller musik under mina promenader. Till och med när jag går till affären eller till en vän som bor nära mig tar jag på mig mina hörlurar. Är man van vid dessa distraktioner blir det nästan obehagligt att bara ha sig själv och sina tankar att roa sig med.

Nästa vecka åker mina kollektivkamrater utomlands, och jag kommer att vara ensam hemma. Detta har jag sett fram emot, för bor man tre personer i en trea är man sällan ensam hemma någon längre stund. Samtidigt känner jag nu en viss oro, besläktad med den stress jag kände där på bussen i mitt ipodlösa tillstånd. Hur ska det gå? Ska jag umgås med mig själv i en dryg vecka? Vid närmare eftertanke förstår jag att det är just på grund av denna stress som jag verkligen behöver vara ensam, och hitta tillbaks till mig själv. Jag tror att ensamheten och stillheten ter sig mer skrämmande ju mer man försöker distrahera sig från den - för vad har man att frukta egentligen? Sig själv? Om det är någon relation jag borde vårda extra ömt så är det ju den med mig själv. Detta är förstås inget nytt, men det är värt att påminna sig själv om det lite då och då.

When you sit right down in the middle of yourself
You’re gonna wanna have a comfortable chair
So renovate your soul before you get too old
Cuz you’re gonna be housebound there

Ani Difranco, Back back back

God fortsättning, gott folk. Jag firade på bästa tänkbara sätt: med vänner i en stuga i skogen. Vi satt framför brasan nästan hela kvällen (och inte bara för att det var så jävla kallt i stugan innan vi fick upp värmen efter typ 10 timmars eldande), med en paus för bastande och snöbadande

Jag brukar inte avge nyårslöften längre - let’s face it, man håller dem aldrig - men om jag skulle ha ett löfte så skulle det kunna vara att lära mig minst en dikt utantill. Det är inte ett orimligt mål. Jag började läsa lite Wordsworth, Keats, Poe, m.fl. på nätet idag, och även om jag känner igen en del så kan jag alldeles för lite för att kunna kalla mig kulturtant utan att skämmas. Jag läser väldigt sällan poesi, men kanske är det dags att börja göra det nu. Jag är ju road av ord, trots allt, och som bibliotekarie känner jag ett visst ansvar att ha nån slags koll på läget (och inte bara kunna googla fram informationen). Jag ska i alla fall gräva fram mitt gamla poesihäfte från engelskakursen, så får se hur det går.

Har du något nyårslöfte, kära läsare?

Textilkursen fortsätter…och det är så himla roligt.

Utgångspunkten är böcker - mycket mer än så vet jag inte ännu. Jag skissar och experimenterar, och ser fram emot att se vad det blir i slutändan. Nu är allt öppet och fritt och lekfullt!

http://xkcd.com/87/

Hihi

Sen jag skrev sist har jag bland annat gått på Afro-feeling club och dansat, jobbat lite på UB och konsum, träffat mina vänner alldeles för lite, misslyckats med bakning men gjort goda potatisrätter - men mest av allt har jag suttit hemma i många ändlösa timmar och försökt få ihop 30 sidor uppsats. Det är fascinerande hur liten del av denna uppsatstid som jag verkligen har ägnat åt att skriva. Mest har jag gruvat mig, skruvat på mig, gjort kaffe, städat, pysslat, och på andra sätt undvikit att faktiskt göra det jag borde göra. Nå, nu har jag i alla fall 27 sidor text, och en förhoppning om att jag kommer att hinna sno ihop det till något acceptabelt innan måndag. Sen ska jag ta mig ut ur lägenheten och ägna mig mer helhjärtat åt andra saker, sånt som jag faktiskt vill göra. Till exempel flytta in mina sygrejer i ateljén nere på stan, träna (kroppen gillar inte heller att sitta och skriva), träffa vänner och kramas tills mina endorfinnivåer stiger lagom högt igen.

Nåt jag däremot har tänkt undvika är att bli sjuk. Det verkar tråkigt, tycker jag.

Tracy Chapman - the times they are a-changin’

Ikväll såg jag ”Undercover”/”Hårdare snabbare Anna Vnuk”, en dubbelföreställning med Lo Kauppi och Anna Vnuk. Är lite för trött för att skriva om den, men du kan läsa en recension av föreställningen HÄR. I korthet kan jag bara säga att det är bra att bli påmind om hur mycket som är snett och galet i världen, och samtidigt få skratta och njuta. Då blir man påmind om hur viktigt det är att faktiskt göra något - att kämpa på det sätt man kan och orkar - samtidigt som man inte blir helt deprimerad och bitter (eftersom man får skratta och njuta). 

Vi är många. Starka, vackra, vanliga och ovanliga.

Och jag måste tro på att kärleken ska besegra hatet.