kulturkoftan

För ett tag sen föll det sig så att jag befann mig på en buss med varken en bok eller min ipod till hands. Genast kände jag hur jag blev lite lätt stressad och irriterad - vad skulle jag göra nu då, utan något att roa mig med? Till saken hör att det var en lokalbuss, så min “vånda” skulle vara i högst en kvart. I sådana situationer blir det så tydligt hur jag hela tiden distraherar mig med musik och läsning, för annars hade jag väl inte blivit stressad av en kvart i mitt eget sällskap? Samma sak gäller på promenader. Jag har alltid gillat att promenera ensam, eftersom det ger mig en chans att låta tankarna vandra fritt, men numera lyssnar jag nästan alltid på poddradio eller musik under mina promenader. Till och med när jag går till affären eller till en vän som bor nära mig tar jag på mig mina hörlurar. Är man van vid dessa distraktioner blir det nästan obehagligt att bara ha sig själv och sina tankar att roa sig med.

Nästa vecka åker mina kollektivkamrater utomlands, och jag kommer att vara ensam hemma. Detta har jag sett fram emot, för bor man tre personer i en trea är man sällan ensam hemma någon längre stund. Samtidigt känner jag nu en viss oro, besläktad med den stress jag kände där på bussen i mitt ipodlösa tillstånd. Hur ska det gå? Ska jag umgås med mig själv i en dryg vecka? Vid närmare eftertanke förstår jag att det är just på grund av denna stress som jag verkligen behöver vara ensam, och hitta tillbaks till mig själv. Jag tror att ensamheten och stillheten ter sig mer skrämmande ju mer man försöker distrahera sig från den - för vad har man att frukta egentligen? Sig själv? Om det är någon relation jag borde vårda extra ömt så är det ju den med mig själv. Detta är förstås inget nytt, men det är värt att påminna sig själv om det lite då och då.

When you sit right down in the middle of yourself
You’re gonna wanna have a comfortable chair
So renovate your soul before you get too old
Cuz you’re gonna be housebound there

Ani Difranco, Back back back

God fortsättning, gott folk. Jag firade på bästa tänkbara sätt: med vänner i en stuga i skogen. Vi satt framför brasan nästan hela kvällen (och inte bara för att det var så jävla kallt i stugan innan vi fick upp värmen efter typ 10 timmars eldande), med en paus för bastande och snöbadande

Jag brukar inte avge nyårslöften längre - let’s face it, man håller dem aldrig - men om jag skulle ha ett löfte så skulle det kunna vara att lära mig minst en dikt utantill. Det är inte ett orimligt mål. Jag började läsa lite Wordsworth, Keats, Poe, m.fl. på nätet idag, och även om jag känner igen en del så kan jag alldeles för lite för att kunna kalla mig kulturtant utan att skämmas. Jag läser väldigt sällan poesi, men kanske är det dags att börja göra det nu. Jag är ju road av ord, trots allt, och som bibliotekarie känner jag ett visst ansvar att ha nån slags koll på läget (och inte bara kunna googla fram informationen). Jag ska i alla fall gräva fram mitt gamla poesihäfte från engelskakursen, så får se hur det går.

Har du något nyårslöfte, kära läsare?

Textilkursen fortsätter…och det är så himla roligt.

Utgångspunkten är böcker - mycket mer än så vet jag inte ännu. Jag skissar och experimenterar, och ser fram emot att se vad det blir i slutändan. Nu är allt öppet och fritt och lekfullt!

http://xkcd.com/87/

Hihi

Sen jag skrev sist har jag bland annat gått på Afro-feeling club och dansat, jobbat lite på UB och konsum, träffat mina vänner alldeles för lite, misslyckats med bakning men gjort goda potatisrätter - men mest av allt har jag suttit hemma i många ändlösa timmar och försökt få ihop 30 sidor uppsats. Det är fascinerande hur liten del av denna uppsatstid som jag verkligen har ägnat åt att skriva. Mest har jag gruvat mig, skruvat på mig, gjort kaffe, städat, pysslat, och på andra sätt undvikit att faktiskt göra det jag borde göra. Nå, nu har jag i alla fall 27 sidor text, och en förhoppning om att jag kommer att hinna sno ihop det till något acceptabelt innan måndag. Sen ska jag ta mig ut ur lägenheten och ägna mig mer helhjärtat åt andra saker, sånt som jag faktiskt vill göra. Till exempel flytta in mina sygrejer i ateljén nere på stan, träna (kroppen gillar inte heller att sitta och skriva), träffa vänner och kramas tills mina endorfinnivåer stiger lagom högt igen.

Nåt jag däremot har tänkt undvika är att bli sjuk. Det verkar tråkigt, tycker jag.

Tracy Chapman - the times they are a-changin’

Ikväll såg jag ”Undercover”/”Hårdare snabbare Anna Vnuk”, en dubbelföreställning med Lo Kauppi och Anna Vnuk. Är lite för trött för att skriva om den, men du kan läsa en recension av föreställningen HÄR. I korthet kan jag bara säga att det är bra att bli påmind om hur mycket som är snett och galet i världen, och samtidigt få skratta och njuta. Då blir man påmind om hur viktigt det är att faktiskt göra något - att kämpa på det sätt man kan och orkar - samtidigt som man inte blir helt deprimerad och bitter (eftersom man får skratta och njuta). 

Vi är många. Starka, vackra, vanliga och ovanliga.

Och jag måste tro på att kärleken ska besegra hatet.

Jag vill dela med mig av ett citat som jag upptäckte via den underbara bloggen Resurrection fern:

“I see myself growing out of the earth

and falling back into it like the leaves in autumn”

(Wendell Berry)

(Jag ber om ursäkt för att bilderna är så stora…men jag är int så bra på det här me teknik’n)

När man har en uppsats att skriva gör man plötsligt en hel massa annat istället. Till exempel har jag gjort en braig spellista på spotify. Den kan du lyssna på om du klickar HÄR.

Jag har bara gjort en (1) spellista innan denna, och den heter “energisk populärmusik”. Jag brukar lyssna på den när jag städar. Annars ids jag inte fippla med spellistor - det blir ändå aldrig lika bra som när man gjorde blandband - utan lyssnar bara på artisternas album. Det är enklast så.

Svårmod. Hur hanterar man det på ett bra sätt? Jag behöver lättsamt, enkelt och stimulerande umgänge, men det är svårt att få till eftersom jag själv är deppig och inte direkt bidrar till någon lättsam stämning.

Det är himla tråkigt och jobbigt att vara svårmodig. Jag tröttnar på mig själv när jag är så här, och inte ens ett glatt blogginlägg kan jag klämma ur mig. But what to do? Vänta ut det, kanske, och passa på att göra bort lite trista göromål nu när jag ändå inte har inspiration eller ork till att göra nåt kul.

Hepp.